Jakten på världens bästa golfbanor

Vissa människor samlar på 25-öringar. Andra på golfbanor. Pelle Widmark har länge samlat på bägge.

– Men 25-öringarna har jag släppt. Det kommer ju ändå inga nya.

Däremot dyker det ständigt upp nya banor på Golf Magazines prestigefulla lista över världens 100 bästa banor.

År 1993 började han bocka av banor från den listan. Fyra år senare hade han spelat samtliga, då övergick han till att jaga banor som någon gång varit med på 100-bästalistan. Han har några kvar innan han är klar – totalt rör det sig om 207 banor.

Hur kom du på idén att du skulle samla på golfbanor?

– Det beror på ett möte i klubbhuset på Kiawah Island 1991. Jag hade läst om Winged Foot, en US Open-bana, och var sugen på att spela den. På Kiawah Island såg jag en man med en Winged Foot-tröja på sig. Jag har aldrig varit blyg och frågade om han var medlem på Winged Foot. ”Inte längre”, svarade han och gick fram till en tavla på väggen där alla världens 100 bästa banor fanns med. Han pekade på den femte banan på listan och sa. ”Numera är jag medlem här – på Shinnecock Hills i Hamptons.”

– Jag frågade om jag inte kunde få hans visitkort och om jag inte kunde få ringa honom nästa gång jag skulle till USA.

Och det gjorde du?

– Det var inte helt lätt att få tag på honom. Han heter Jerry Jeffery och var vice president på Morgan Stanley och jag ringde honom säkert 30 gånger. Till slut svarade han och gick med på att boka en tid på Shinnecock Hills för mig och en kompis.

– När vi kom till klubben och skulle betala sa mannen i receptionen, ”här sysslar vi inte med pengar utan med golf. Allt ni gör här sätts upp på er värds konto”. Men efteråt övertalade jag Jerry Jeffery att skicka en faktura till mig. För jag ville ju spela banan igen.

Vad hände sedan?

– När vi bjöd honom på lunch dagen efter på Aquavit i New York så berättade han att han hade en god vän som var medlem på Indian Creek. En mycket privat bana som ligger norr om Miami, dit vi ändå var på väg. Jerry Jeffery förklarade att han kunde fixa en inbjudan dit via en kompis, ”men honom ska ni f-n inte betala för han har så mycket pengar och har ingen aning om vad han ska göra med dem. Om ni lovar att inte betala så fixar jag in er där”. Vi hade en fantastiskt trevlig dag på Indian Creek, och det var så allt började.

Har det varit en medveten strävan, att hitta folk som är medlemmar på spännande golfklubbar?

– Nej, hela den här resan har varit kantad av tillfälligheter. Som när jag på 1990-talet spelade en runda golf på Ekerum på Öland och träffade en engelsman som var kompis med Tony Jacklin, en av världens bästa spelare förr i världen, som i sin tur var bästa vän med VD:n på Pebble Beach i Kalifornien… Det öppnade alla dörrar för att spela inte bara Pebble Beach utan även Cypress Point, som ju nästan är helt omöjlig att få en starttid på. Tyvärr hade jag lite otur den gången, för när jag pratade med VD:ns sekreterare berättade hon att de absolut hade kunnat hjälpa mig, men att de höll på med underhållsarbete på banorna och att de var stängda. Jag skickade 18 gula rosor till henne och tackade för försöket.

Och det lönade sig?

– Ja, för när jag var tillbaka i USA vid jul det året passade jag på att ringa henne igen. Och då lyckades hon boka in en tid – inte bara på Cypress Point utan också på Spyglass och Pebble Beach, utan att jag behövde betala något… Där ser man vad 18 gula rosor kan göra.

Hur kommer det sig att du har så lätt att lära känna rätt människor?

– Jag har väl haft lite tur, plus att jag alltid har sett till att göra rätt för mig. Varje gång jag kommer till en bana dit jag har fått en inbjudan så säger medlemmen att hen ska bjuda men jag har insisterat på att betala. Sedan ser jag alltid till att höra av mig efteråt och upprätthålla kontakten. Varje år blir det minst 75 julkort.

Har du summerat dina kostnader för samlandet?

– Nej, det är klart att det är mycket pengar men inte jämfört med vad det skulle ha kostat i dag. Nu går det ju knappt att åka till USA. En runda med caddie kostar uppemot 1 200 dollar. Det var bättre förr när dollarkursen var 6:50 kronor… Jag har ingen exakt siffra vad det har kostat att spela alla de här banorna, men det är några miljoner…

Nu jagar du alla banor som varit på listan genom tiderna? Hur många har du spelat och hur många har du kvar?

– Jag har spelat 176. Det har varit 207 banor totalt på 100-listan sedan rankingen började göras 1985. På den senaste listan hade det tillkommit tre banor. Det finns bara tre personer i världen som har spelat alla.

Om en vecka börjar Masters som spelas på Augusta National i Georgia, som sägs vara världens mest privata bana – hur gick det till när du kom in där?

– Den spelade jag faktiskt innan jag började samla på banor. Det var i slutet av 1970-talet och jag var utbytesstudent i Florida och ringde till dåvarande chefredaktören för Svensk Golf, Anders Janson, och lyckades övertyga honom att ordna en ackreditering till tävlingen. På måndagen efter Masters var vi några ”journalister” som enligt traditionen fick möjlighet att spela en runda.

Hur gick det?

– Jag tog mig runt på 80 slag och var supernöjd.  Det var till och med bättre än engelsmannen Maurice Bembridge som hade 82 slag på finalvarvet under själva tävlingen.

 Och förra året skrev du en bok om din jakt på världens bästa banor?

– Det var så många som tjatade om att jag måste skriva en bok (Den förste europé att spela världens 100 bästa golfbanor). Så då gjorde jag det. Man behöver inte vara golfare för att läsa den. Det är mer som en biografi över vad jag sysslat med i livet, och att det handlar om att ha ett bra fokus, en jäkla vilja och att aldrig ge upp. De är ledorden i mitt liv. Ger man upp, då faller allt.

Text: Tommy Jeppsson

Publicerat 02.04.2024