Lasse tar en ny väg
Han har regisserat världsstjärnor och dragit in miljoner i Hollywood, och tackar Nordea för hjälpen med ekonomin. Vi har mött Lasse Hallström, en av Sveriges mest framgångsrika regissörer, som efter ett andligt uppvaknande menar sig knäckt koden bakom sin egen framgång.
”Kan du ses efter 7 ikväll?” Lasse Hallströms sms kommer strax före 06.45. Efter många om och men har han äntligen hittat en lucka i kalendern för vår intervju: mellan en långfilmsinspelning och innan han ska hämta sin fru Lena Olin efter hennes repetition på Stockholms Stadsteater. Det är bråda dagar för en av Sveriges mest framgångsrika regissörer genom tiderna.
– Jag arbetar med en film jag fantiserat om i flera år, förklarar han när vi ses på hotell Villa Källhagen samma kväll.
– Den handlar om min uppväxt och det kanske låter konstigt, men jag har precis varit och snackat med ett medium. Han har direktkontakt med mina släktingar och föräldrar. Jag vill få hjälp med att få fram sanningen, veta hur de tänkte och höra om de ångrar någonting. Och de senaste veckorna har jag fått lära mig något oerhört intressant!
Han skrattar till, nästan ursäktande för att han vet hur det låter, men säger samtidigt att han är övertygad om att det är på riktigt, att det finns något bortom det vi kan se och ta på. Han beställer in en gravad lax och en lättöl, medan han förklarar att det var när han gjorde filmen om Hilma Af Klint för några år sedan som han fick ett slags andligt uppvaknande.
Lasse Hallström
Ålder: 79 år.
Bor: Bedford, New York.
Familj: Hustrun Lena, dottern Tora och sonen Johan.
Dold talang: Kan imitera kroppsspråk och sätt som folk rör sig på.
Lektyr på nattduksbordet: The Nutshell Technique av Jill Chamberlain – en bok om hur man berättar historier.
Förebilder: Miloš Forman, för hans tidiga tjeckiska filmer, särskilt komedier baserade på mänskliga relationer. Steven Spielberg, som jag även arbetat med, jag blev väldigt imponerad över hans känsla i klipprummet, och Charlie Chaplin, för hans Vagabond och andra klassiker.
3 bästa långfilmerna genom tiderna: Gudfadern 1 och 2 av Coppola, Vi som älskade varandra så mycket av Scola och Vagabond av Chaplin.
Spenderar pengar på: Stora, platta tv-apparater och Apple-produkter, gärna bra hörlurar.
Bank: Nordea Private Banking, Stockholm.
– Det kom i rättan tid, nu på ålderns höst. Jag hade nog haft mer oro inför döden annars, säger den snart 80-årige regissören. Det har på sätt och vis alltid funnits ett andligt intresse, men det var genom arbetet med Hilma som jag förstod att andevärlden faktiskt finns. Det var omvälvande!
Livet på andra sidan
Så vad är det han har fått reda på därifrån andra sidan? Först måste vi förstå vad som gjort Lasse Hallström, tandläkarsonen från Stockholm, till en av våra främsta regissörer. Han började sin karriär inom tv, arbetade med Magnus och Brasse, regisserade världskända musikvideor för ABBA, gjorde flera relationsbaserade komedifilmer och filmatiseringen av Alla vi barn i Bullerbyn. 1985 fick han sitt stora internationella genombrott med Mitt liv som hund som gav honom flera Oscarsnomineringar och banade väg för kritikerrosade filmer som What’s Eating Gilbert Grape, Oscarsbelönade Ciderhusreglerna och Chocolat. Han har samarbetat med såväl Steven Spielberg som Richard Gere, Julia Roberts och Johnny Depp, och är den som förde Leonardo DiCaprio in i strålkastarljuset. Men allt började vid två-tre års åldern, under de alldeles för sena kvällarna hemma i lägenheten i Stockholm.
– När mina föräldrar hade fest, vilket var nästan varje helg, tittade vi alltid på pappas åttamillimetersfilmer. Jag älskade att se dem om och om igen, att få sitta med de vuxna sent på natten och höra dem säga ”Åh!”, ”Så fint!” och ”Så intressant!”.
Föräldrarna var starkt kulturintresserade, mamman, som var hemmafru, skrev dikter och gav ut en roman. Pappan var dokumentärfilmare, men bara på fritiden, och vann flera pristävlingar på 1930-talet, bland annat för en målerisk färgfilmsskildring av Stockholm.
– Jag var väldigt inspirerad av pappas filmer. När han sedan visade mig Chaplin, gav mig böcker om Mauritz Stiller och Victor Sjöströms väg till USA på 1920-talet och lånade ut sin 8-millimeterskamera till mig i tioårsåldern, föddes drömmen om att arbeta i filmbranschen.
Dörren till Hollywood
Efter att han gjort musikvideor kom han in i tv-branschen och gjorde så småningom flera relationsbaserade komedier. 1973 blev han upptäckt av filmproducenten Bengt Forslund på SF som ville att han skulle skriva ett långfilmsmanus.
– Det var lyckan! Det var långfilm som jag verkligen ville göra, och den stora drömmen var att arbeta i USA.
Så när Mitt liv som hund slog igenom drygt tio år senare, och skulle få amerikanska stjärnor som Johnny Depp att böna och be om att få jobba med honom, var det som att dörren till Hollywood stod på vid gavel. Men det tog ett tag att bli hemmastadd.
– Min första film skulle baseras på Peter Pan och jag jobbade med den i över ett år när jag plötsligt fick reda på att projektet skulle läggas ner. Det var väldigt tufft. Jag fick lära mig mycket om osäkerheten i filmbranschen. Att inte lita på ett handslag eller på vad som sades.
Men du åkte inte hem för det?
– Nej, det var för obehagligt. Jag skämdes och kunde ju inte komma hem utan att ha gjort något. Så jag väntade och väntade och till slut lossnade det.
För en regissör ligger kontrollen över ett projekt ofta hos producenten, som bestämmer över finansieringen. Något som blev extra tydligt i den amerikanska filmindustrin.
– Jag insåg att producenterna hade betydligt mer kreativ makt än jag var van vid. Det var nog den största omställningen för mig. I Europa kände jag alltid att det var jag som var kreatören. Plötsligt kändes det som att det kreativa ansvaret hos någon annan, eftersom producenten satt på pengarna.
Hur har du förhållit dig till det?
– Jag har varit envis med att inte ta mig an något jag inte känt mig bekväm med. Sen kan jag kan vara envis, ta många tagningar och i klipprummet manipulera det jag vill få fram.
Hur mycket tänker du som regissör på att en film måste dra in pengar?
– Det är ingenting som jag medvetet tänker på. Jag kan inte välja projekt utifrån sådana tankar. Jag blev erbjuden att göra en actionfilm med Mel Gibson en gång. Jag tyckte bara det var komiskt att jag var påtänkt för en sådan film, det var omöjligt att tacka ja.
Däremot har det hänt att han tackat nej till projekt av fel anledningar. En sådan var storfilmen Catch me if you can, som dessutom blev en stor kassasuccé. Men den numera våldtäktsdömde producenten Harvey Weinstein avrådde honom från att ta sig an det.
– Weinstein var så avundsjuk på Dreamworks som skulle göra filmen att han inte ville släppa mig till dem. Jag minns att jag åkte till hans hus och diskuterade saken, varpå han sa: ”Gör du film för dem får du aldrig jobba med mig igen.”
Harvey Weinstein var då en mäktig nyckelperson i filmindustrin och drev ett av de få bolag som gjorde kvalitetsfilmer, förklarar Lasse.
– Tyvärr gjorde jag misstaget att dra mig ur, vilket jag har ångrat många gånger om. Jag har också tackat nej till annat som jag läst för slarvigt eller inte riktigt har haft koll på.
Sedan finns det förstås många projekt som påbörjats men inte blivit av.
– Den är en ovisshet man lär sig att leva med, jag har levt med den i 50 år.
Ovissheten delar han med sin fru, skådespelaren Lena Olin, som han träffade i början av nittiotalet. De flyttade till Bedford utanför New York, där de har bott sedan dess.
– De första fem åren var jag konstant hemmasjuk. Men det slog lustigt nog om i samband med att vi planterade rododendronbuskar. Vi slog rot med dem.
Blick för miljoner
Åtta år efter Mitt liv som hund förverkligades Johnny Depps dröm att få jobba med Lasse genom filmen What's Eating Gilbert Grape. Liksom många av Lasse Hallströms filmer är det inte historien som är utmärkande, utan blicken på människorna, deras autenticitet och samspelet dem emellan, menar kritikerna. Något som har blivit Lasses signum och nyckeln till framgång.
– Mitt stora intresse är den lågmälda komiken i mänskliga relationer, sådant folk känner igen, känslor och tankar som vi har gemensamt.
Han lägger ner gaffeln på tallriken.
– Det här har blivit en upptäckt de senaste veckorna. Min vän Benny, mediumet, menar att jag blev hämmad i min kreativitet som barn, säger han och berättar att han nu börjat forska kring orsaken.
– Har man vuxit upp i en miljö som var varm och trevlig, men där signalerna var otydliga, där det var lite rörigt i relationerna och man inte visste vem som hörde ihop med vem, kan det skapa osäkerhet. Det gör att man blir extra lyhörd och noga med att försöka se igenom vad som pågår. Jag tror att jag tidigt tränades i att iaktta och tolka vad människor egentligen menar.
Han böjer sig fram mot bordet.
– Det är alltså först nu jag har förstått varför jag har den talangen. Det är tack vare att mina föräldrar var så jävla otydliga under uppväxten.
Talangen har hållit honom kvar i den konkurrensutsatta filmbranschen ett helt yrkesliv. Och ju större framgångar han fått, desto högre siffror i bolaget.
– Det är såklart spännande att få bra betalt. Kanske det i perioder gjort mig aningen mer slösaktig. Jag är intresserad av ekonomi, men okunnig och har inte lärt mig hur jag ska förvalta pengar. Lena är likadan. Vi förlitar oss på ekonomiska hjälpredor, där Nordea har varit till stor hjälp. Men jag tänker att jag måste lära mig att investera i aktier snart.
Private Bankings rådgivare Andreas Suihko om Lasse Hallström:
”Att få arbeta med en legendar inom svensk film som Lasse ser jag som en förmån i mitt jobb. Hans filmkarriär-cv talar lite för sig själv med ABBA, Mitt liv som hund och en lång karriär i Hollywood med framgångar som Gilbert Grape, Chocolat och Ciderhusreglerna.
Lasse är oerhört ödmjuk och har glimten i ögat, samtidigt som han är nyfiken och vetgirig i våra möten. Vi kan emellanåt, både under möten och i telefonsamtal, fastna i något helt annat än både bank och film, vilket nog skapar en bra ventil för oss båda. Jag ser framemot att få se vad han skapar framöver.”
Har du haft någon ekonomisk kris någon gång?
– Nej, snarare oro för att det ska drabba en.
Han berättar att han och Lena nyligen köpte en vindsvåning i Stockholm.
– Dels visade den sig läcka, dels förstod vi inte riktigt det här med brygglån, att det skulle bli så oerhört dyrt. Till slut sålde vi lägenheten eftersom vi blev så nervösa. Det är nog det läskigaste som hänt på länge, särskilt nu när inkomsterna inte är lika höga som tidigare. Vi har heller inte sparat eller investerat i något som ger oss möjlighet att ta ut pengar nu.
Även om basen fortfarande är i New York, vill de gärna ha något boende här i Sverige. Om ett år hoppas Lasse påbörja inspelningarna till en film om ett popband som återförenas, med bland andra Tommy Körberg och Richard Gere i rollerna. Men först ska han fortsätta djupdyka i barndomen och andevärlden.
– Det är så spännande! I dag fick jag flera repliker från mina föräldrar. De ska jag lägga i munnen på Micke Persbrandt, som förmodligen kommer spela min pappa, ler han.
– Det är märkligt, folk från andra sidan hjälper mig med manuskript. Kanske är det så det varit hela min karriär. Och kanske är det så jag kommer fortsätta en dag, när jag inte längre är kvar här i jordelivet.
Text: Elin Liljero Eriksson Foto: Karl Nordlund
Publicerad 31.03.2026
