Glimrande affärer

Det går knappt att tänka sig en bättre placering för ett företag som säljer exklusiva, äldre smycken: i samma kvarter som Svenskt Tenn, granne med Hotel Diplomat i Stockholm.

Carolina Tüür visar runt bland montrarna på Strandvägen 5. Utanför fönstret syns skärgårdsbåtar och tvärsöver Nybroviken skymtar Blasieholmen.

– Den här? Jomen, den är fin, det är en collier med diamanter. Eller de här, sådana här pärlor är väldigt populära nu: stora, odlade sötvattenspärlor som är oregelbundna.

Det glittrar, glimmar och skiner. Exakt hur mycket pengar som döljer sig i montrarna är svårt att säga – ”men det dyraste vi har inne just nu är ett halsband för sex-nio-fem” (och då menar hon inte 695, 6 950 eller ens 69 500 kronor).

Carolina Tüür är en av Sveriges få gemmologer, ädelstensvetare. I butiken Jewellery Escapes säljer hon och hennes kompanjon Victoria Astudillo antika vintagesmycken.

Men egentligen skulle hon blivit åklagare.

– Ja, det var planen. Vi hade en åklagare på besök i gymnasiet och jag tyckte det lät spännande, jag var till och med hos honom på studiebesök efteråt. Så jag började plugga juridik. Och det var kul. Eller, om jag ska vara ärlig, studentlivet var kul. Jag var väl inte en jätteflitig student.

Men jurist blev hon. Fast när examen var avklarad och det var dags att skaffa ett jobb, hände något. Hon beskriver det som ”ett slags livskris”.

– Jag gjorde några halvhjärtade försök att få jobb, men det var ganska svårt även på den tiden. Jag fick nog en lite existentiell kris. Vad ska jag göra med mitt liv?

En ny riktning

Medan hon pluggade hade hon av en slump fått jobb på NK:s juvelavdelning. Hon hade lärt sig att uppskatta de små, värdefulla stenarna och känslan man får när man håller i dem: som en resa bak i tiden, inte bara till alla som burit dem, utan även till de avlägsna geologiska tidsåldrar när de blev till, djupt inne i jordskorpan. Så när en av hennes arbetskamrater på NK föreslog att hon skulle bli gemmolog, var det som att något klack till i henne.

– Det skulle passa mig perfekt, tänkte jag. Och så började jag ta reda på hur man pluggade till gemmolog. Det finns ingen svensk utbildning för det, så jag fick läsa på distans med en svensk handledare.

Livet fick en riktning, och i den riktningen fanns diamanter, rubiner, opaler, pärlor, topaser, smaragder och safirer. Hon var fast.

Ganska snart fick hon jobb på Kaplans auktioner, som värderare. Efter några år bytte hon till anrika smyckeshandlaren Ribbhagen, där hon stannade i hela femton år. Plötsligt en dag kallade ägaren till möte där han förklarade att det var dags att trappa ned. Verksamheten skulle sakta med säkert krympas. Där och då såddes fröet till det som nu är Jewellery Escapes.

– Jag fick en del jobberbjudanden från olika håll, men inget jag riktigt nappade på. Jag tänkte att det inte fanns något bättre och roligare än Ribbhagen. Min kollega Victoria kände samma sak – och det var det som gjorde att vi vågade hoppa. Vi ville starta eget och vi ville göra det tillsammans.

I dag är Jewellery Escapes ett etablerat och välkänt smyckesföretag. Förutom att sälja vintagesmycken, gör de värderingar, event och föreläsningar. Carolina Tüür är en flitigt anlitad expert och hon medverkar regelbundet i SVT:s Antikrundan.  Dessutom är hon smyckeskommentator under SVT:s sändning av Nobelbanketten.

– Det är såklart en ära – plus att det är kul. Dels vimlar det av fantastiska smycken som inte bara ligger i montrar utan bärs av uppklädda personer. Dels är det ju ett helt otroligt traditionstyngt och glittrande event.

Med andra ord: ett framgångsrikt yrkesliv, med en enda röd tråd. Nämligen ädelstenar.

Vad är det som gör dem så fascinerande?

– Det är någon sorts magi. De kommer ifrån jordens inre. Det är det som är så häftigt: det här gör jorden. Det är inget som vi människor tillverkar.

Eller? De senaste åren har artificiella, tillverkade diamanter blivit allt billigare och mer tillgängliga, i och med att tekniken för att tillverka dem blivit mer effektiv. Carolina Tüür fingrar lite på sitt halssmycke, en sjöhäst i rent guld med blå topas, diamanter och pärlor, och nickar.

– Ja, den utvecklingen har gått fort och det är både intressant och lite trist. För det första är det ju häftigt att vi faktiskt kan tillverka diamanter och att det är så billigt att det lönar sig. För det andra är det lite tråkigt att de används i smycken, som ju ofta är något som markerar en speciell händelse i livet. Alla får göra som de vill, men för min del skulle jag tycka att det var tråkigt att ha en förlovningsring av ett konstgjort material. Då vill jag ha något dyrbart, exklusivt och ovanligt.

Dessutom, tillägger hon, går den där magin om intet när ädelstenen inte kommer från jordens inre. Men blir inte lika förundrad – det är inte lika evigt.

Men frågan är hur väl äkta diamanter behåller sin exklusivitet när det finns ett artificiellt alternativ. Priset har sjunkit med ungefär 25 procent de senaste tre åren, mycket tack vare att konstgjorda diamanter tagit större del av marknaden. Men Carolina Tüür verkar inte oroad.

– Jämför du med priset på syntetiska diamanter är det bara ett litet tapp. Syntetiska diamanter kostar i stort sett ingenting nu, jag har hört från kollegor att vissa firmor erbjuder en gratis syntetisk diamant om du köper en guldring. Naturliga diamanter däremot, är ju en ändlig resurs. Det finns inte hur många som helst. Jag tror de kommer att öka i värde igen.

Längtan efter det unika

I den lilla butiken på Strandvägen råder ett ordnat lugn. Två medarbetare putsar smycken i bakgrunden, ibland ringer det på dörren. Två gånger är det lätt förvirrade turister som frågar om vägen. En tredje gång är det en gemmologkollega som kommer in för att säga hej. Exklusiva smycken och ädelstenar är inget man köper i ett infall, det är få kunder som bara råkar vandra förbi och får syn på något de gillar.

– Den typiska kunden är antingen någon som vill ha något värderat och har blivit rekommenderade att komma till oss. Det kan handla om att man vill försäkra sina smycken eller att några syskon har ärvt en massa smycken och vill dela upp dem rättvist. Eller så är det någon, oftast en kvinna, som vill köpa något till sig själv och som tycker det är mer intressant med gamla smycken. Som vill ha något unikt.

Få saker bär på en historia lika mycket som smycken. Köper du en ring, ett halsband, ett armband eller ett par örhängen som är femtio, hundra eller hundrafemtio år, så har någon köpt dem, burit dem och upplevt saker med dem. Det blir en ytterligare dimension till något som redan är värdefullt och exklusivt.

Vilket är det äldsta smycke du hållit i?

– Det är nog en ring som gjordes till bröllopet mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora, 1620. Den gavs förmodligen ut till vissa gäster och det unika med den är att den är vändbar: På ena sidan är det Gustaf Adolfs siluett och på andra sidan Maria Eleonoras.

Och vilket är det dyraste smycke du hållit i?

– Oj, det tror jag är Marie-Antoinettes pärla. Jag och Victoria fick förmånen att åka till en auktion i Geneve för några år sedan, där Sotheby’s skulle auktionera ut ett antal av hennes smycken. Det dyraste av dem var en stor orientalisk pärla, en av de största man någonsin hittat. Den såldes sedan för 36 miljoner dollar.

Hur känns det att hålla i något sådant?

– Jag blev alldeles handsvettig. Det unika med just de smyckena är att vi verkligen vet att de var hennes, det finns dokumenterat hela vägen från när de skickades till hennes hemland Österrike när de planerade hennes flykt från Paris.

Text: Kalle Dixelius Foto: Viktor Fremling

Publicerad 27.11.2025