Funktionell dumhet
När vi översvämmas av data blir det allt svårare att bryta mönster och tänka nytt. Nu höjs röster för att sifferexercisen kväver kreativiteten. Datan berättar för oss vad som hänt – inte vad som skulle kunna hända.
Ända sedan den industriella revolutionen har organisationer av olika slag samlat in data. Man har mätt, vägt och räknat i syfte att effektivisera verksamheter. Inget konstigt i det. När så ISO-certifieringarna såg dagens ljus blev det än viktigare med data – att kunna veta exakt vad man hade gjort och därmed hur man skulle göra det framöver.
I vår tid med dess enorma digitala datainsamlingskapacitet har mätbarheten blivit norm. Alltmer av verksamheten, och omvärlden, räknas, analyseras och systematiseras. Och man agerar utifrån detta. Med alla siffror, all statistik för handen, torde beslutsfattare i dag alltså ha bättre förutsättningar än någonsin att göra rätt. Data talar sitt tydliga språk: detta har fungerat, detta har inte fungerat.
Men det finns en baksida.
Vart tog magkänslan vägen?
I bransch efter bransch, profession efter profession, börjar nu röster höjas för allt som trängs undan i en uppmätt, byråkratisk värld av siffror: de personliga omdömena, kunskaperna och idéerna, kreativiteten, nytänkandet och innovationen. Och magkänslan. Mats Alvesson, professor i företagsekonomi och organisationsforskare, hävdar att sifferexercisen i dagens organisationer leder till ”funktionell dumhet”: när personer i en organisation gör exakt det som data pekar på att de ska göra, försvinner reflektion och kritik – och verklig utveckling.
Larmen om de sifferbaserade beslutens nackdelar kommer från sjukvården, från skolan och universiteten, från näringslivet och kulturen: vem tänker nytt, eller annorlunda, när alla beslut ska tas utifrån befintliga data?
Problemet är att data är ett mått på historien, det som har skett, inte framtiden. Data ger oss svar, svart på vitt, på vad som har fungerat men inte vad som kunde fungera.
Underskatta inte hjärnan
Linda Chang på Toyota Research Institute kallar detta för kognitiv bias – att lita blint på en fastslagen uppfattning – och har i en studie identifierat en ”quantification fixation” i moderna organisationer, alltså en fixering vid det kvantifierbara, och vilka riskerna blir när vi förlitar oss på siffror allena. För inte bara kvävs de mänskliga, kreativa initiativen som kunde leda till utveckling – allt går ju inte heller att mäta. Hon nämner exempel som att avgörande för en jobbsökande om denna ska tacka ja till en tjänst kan vara att veta mer om bolagskulturen. Vilken data berättar det? Och att en investerare lätt kan serveras en mängd olika siffror från en start-up-verksamhet, men har svårare att få reda på dess ledares förmåga att vända en dålig utveckling.
Men det är alltså inte bara traditionella branscher som ”förpappras”, för att tala med filosofen Jonna Bornemark. Om vi går till kulturen är det samma sak där: ett skivbolag vet i dag precis vilken typ av melodier som strömmas mest på musiksajterna, men inget om hur en helt ny stil skulle tas emot. Så varför satsa nytt? Samma sak i filmens värld – superhjälteberättelserna sågs ju av jättemånga på 2010-talet, varför chansa på ett nytt berättarsätt?
En kommentator i The Economist menar att vi inte ska inbilla oss att den mänskliga hjärnan tar mer historiskt välgrundade beslut än en maskin. Men att tänka nytt är den bättre på.
Text: Niklas Wahllöf
Publicerat 27.01.2025
