En tanke om tankeöverföring
Alla har väl någon gång drömt om att vara tankeläsare. Nu är ordlös kommunikation från en hjärna till en annan en realitet med 97 procents korrekthet. Men hur ser en framtid ut där vi inte längre är ensamma om våra tankar? När vårt innersta är röjt och för allmän beskådan.
”Mina tankar är det sista som ni tar” ylade Joakim Thåström sturskt en gång i tiden. Ebba Gröns låt Scheisse kom 1983, och tala om att det var en annan tid då. Snart kan den dunkla överhet som texten riktade sig emot nämligen säga: Tvärtom, kära Joakim, dina tankar är det första vi tar.
Brain-computer interface kallas tekniken och innebär att tankar, utan tal, text eller annan kommunikation, skickas från en hjärnas implantat rakt in i en dator som översätter informationen. Detta är inget nytt, sedan 1960-talet har det forskats på hur, i början EEG-impulser, kunde överföras till och tolkas av en maskinell mottagare. Som så ofta fanns ett vällovligt syfte: att ge stumma, medvetslösa eller rörelsehindrade en röst.
Som alla vet går dock utvecklingen framåt i rasande fart. Och nu är ordlös kommunikation från hjärna till hjärna en realitet. Detta skriver futuristbloggen Impact Lab om och hänvisar till forskare på Stanford i USA vilka menar att åtminstone enkla tankestrukturer i dag kan förmedlas direkt från en individs hjärna till en annans, och det med 97 procents korrekthet. Åttio millisekunder tar processen. Inte ens avstånd är ett hinder, tankeöverföringen fungerar även om det skiljer oceaner mellan sändare och mottagare.
Det låter som i bästa fall en science fiction-dystopi. Men framtiden är här och vi kan nog räkna med att ingen i laboratorierna kommer att säga: ”Okej, då vet vi att det fungerar, nu gör vi något annat.” Som allt annat lär också denna teknik utvecklas och, på ett eller annat sätt, en dag tas i bruk.
En existentiell avgrund?
Att tankarna är våra egna, ingen annans, är en sådan självklarhet att den inte behövt uttryckas. Så länge som vi inte formulerar tankarna, anpassar dem efter någon som bör höra eller läsa dem så stannar de kvar där de uppstod, inom oss. Det ska vi vara glada för. För alla tänker vi – då och då – inte bara trevligheter, som ”det vore fint med ett glas vin nu”, utan också hemska saker. Så länge vi inte agerar på dessa tar ingen annan skada, det var ju bara en tanke. Men i framtiden? Även om tankarna ”endast” skulle skickas till en maskin så kommer någon att äga den maskinen. Då är det sista gömstället, vårt inre, röjt.
Och där öppnar sig en existentiell avgrund.
Människans språk är det som utmärker vår intelligens och skiljer oss från andra arter. Med språket kan vi kommunicera även på abstrakta nivåer. Vi inte bara tänker och känner, vi formulerar och förfinar tankarna beroende på miljö och mottagare. Och vi kan lära oss tala med främlingar, oavsett var de kommer ifrån. Blir det obsolet i framtiden? Kan vi säga hej då till språkresor?
Det finns också djupare frågor. Som juridiska. Redan i dag kontrollerar vissa staters gränspolis vad vi har uttryckt på sociala medier och om detta är fog för att bevilja oss ett visum. Det skulle nog bli många som direkt sätts på planet hem igen om myndigheterna hade access till våra tankar. Och än allvarligare: En mordisk tanke som, så att säga, finns svart på vitt – borde den leda till dom för stämpling? Den övergripande frågan blir helt enkelt: Vill vi verkligen ta bort filtret mellan tankarna och formulerandet av dem, språket?
Kanske behöver vi inte tänka så långt kring en framtid med tankeöverföringar på bred front. För just vad gäller språket finns knepigheter för tekniken. Och räddningsplankan för gemene man. Tankar är nämligen inte universella, vad man än kan tro. De tar form enligt den specifika språkstruktur som vi lever i: Vi tänker som vi lärt oss tala och det är inte rakt av översättbart. En AI, till skillnad från en människa, skulle ha stora svårigheter att översätta en oformulerad, säg, kinesisk tanke till vettigheter för en svensk mottagare.
Dessutom finns förstås rent medicinska hinder. Som att det där implantatet måste in i våra huvuden för att något alls ska kunna ske. Och det kan vi vägra. Men säg aldrig aldrig. Den dag kan komma då det finns anledning att damma av textraden från 1983 och göra den till slogan för en proteströrelse. Tänker jag.
Text: Niklas Wahllöf Bild: K-AI
Publicerad 31.03.2026
