Årets Funkoprenör: Satsar på rörelse för alla

Föreningen Bara Vanlig startade 2016 på Hellasgården, ett friluftsområde i Nacka utanför Stockholm, då Niclas startade en löpargrupp för personer med funktionsnedsättning och funktionsvariationer. Niclas egen dotter har flera funktionshinder och han såg hur svårt det var för många i hennes situation att få motionera eller bara komma ut i naturen. Eftersom Niclas själv blivit biten av löpning som ”gubbe i 40-årsåldern” ville han att Melina och andra skulle få uppleva samma sak.   

I dag är det 20–25 löpare som tränar varje vecka i Nacka och grupper finns också i Strängnäs och Sölvesborg, till hösten även i Malmö. I Stockholmsområdet springer man numera även i Hässelby, Tyresö, Täby-Danderyd och snart startas en grupp på Södermalm.

Löpargrupperna utgår helt och hållet från dem som är med. Alla får gå, springa eller rulla så långt de orkar och med sig har de sin personliga assistent, en anhörig eller annat stöd. De flesta klarar att ta sig fram cirka 3 kilometer. 

Efter motionspasset samlas man och fikar och den stunden är minst lika viktig som själva löpningen. Här får deltagarna träffa kompisar, deras assistenter och anhöriga kan utbyta erfarenheter och tipsa varandra, föräldrar kan diskutera med andra föräldrar.

– Även det sociala umgänget ska ske på deltagarnas villkor. Här finns inga pekpinnar. Jag bryr mig inte om ifall man äter kladdkaka eller kvarg, säger Niclas Wennerlund.

Men Niclas vill inte bara öka gemenskapen och rörligheten hos unga och vuxna, det handlar om att ändra hela synsättet kring funktionshinder och funktionsvariationer.  

Bemötandet viktigt

För att utgå från något basalt så är nog många osäkra på hur man ska hälsa på en person med funktionshinder, kanske sitter i rullstol. Hur ska jag göra? Gå ner på knä, ta i hand, klappa på axeln, vinka lite – man känner sig lätt lite dum.  

– Jo, det förstår jag, men det finns ju en enkel lösning: Fråga! Hur vill du att jag ska bemöta dig? Svårare än så behöver det inte vara och samtidigt visar du respekt.

Överhuvudtaget bör vi alltid vända oss direkt till personen mitt emot oss, oavsett vem det är och vilket funktionshinder denne kanske har, menar Niclas Wennerlund. Av osäkerhet pratar vi med en medföljande assistent eller förälder i stället. Och föräldern svarar gärna snabbt, mån om att hjälpa sitt handikappade barn.

– Men det är viktigt att få prata för sig själv. Självförtroendet höjs, man vågar mer, blir alltmer självständig och kanske börjar ta egna initiativ.

För – och nu börjar vi komma in på kärnfrågan i Bara Vanlig – alla utvecklas av att bli behandlade som individer och alla tjänar på det. Företag, organisationer, ja hela samhället skulle ha stor nytta av att utgå från individerna i stället för att anpassa dem enligt färdiga mallar. För att inte tala om hur stor samhällsnyttan blir om man ser funktionshindrade personer som en tillgång i stället för en belastning.

Hur skulle du vilja utveckla det ni gör i Bara Vanlig?

– Vi har många volontärer och frivilliga ledare som jobbar med motionsgrupperna men det räcker inte för att skala upp verksamheten. För behovet är jättestort – 8 av 10 funktionshindrade rör sig inte alls i dag. Av personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning är det hela 98 procent som inte rör sig!

I Bara Vanlig har man arbetat fram en egen metod för att stärka den fysiska och psykiska hälsan. Den vill man nu lära ut till alla som jobbar med funktionshindrade och funktionsvarierade.

Vad skulle ni behöva för att utöka ert arbete?

– Mer ekonomiskt stöd. Våra volontärer och ledare gör ett fantastiskt jobb men med hjälp av nya samarbetspartners och filantroper skulle den kompetens och erfarenhet vi byggt upp kunna användas till så mycket mer. Vi vill utbilda kommuner, företag och myndigheter så att de kan stötta funktionshindrade på ett bättre sätt men också bli bra arbetsgivare och se inkludering som en viktig del i deras CSR-arbete. 

Vad händer i Bara Vanlig just nu?

– Vi har precis startat ett nytt projekt med stöd från Allmänna arvsfonden. I Filipstad, Sölvesborg och Vallentuna ska vi samarbeta med kommunerna i deras dagliga verksamhet för att öka den fysiska aktivitetsnivån för personer med funktionsnedsättning. Vi utbildar först personalen i en anpassad metod för daglig träning, sedan utbildar vi brukarna/arbetstagarna i metoden. I slutet av projektet kommer brukarna och arbetstagarna kunna leda sin egen personal under deras träningstillfällen. Framöver ska vi erbjuda vår metod till fler kommuner, med förhoppningen att de ska finansiera den med kommunala medel.

Din dotter är idag 25 år. Har synen på funktionshinder ändrats under de åren?

Ja, fast på olika sätt. Hur omvärlden ser på personer med funktionshinder och variationer har ändrats till det bättre och det talas mycket mer om inkludering idag.

Men politiskt och ekonomiskt har det blivit mycket sämre. Det räknas timmar, stöden delas upp på olika beslutsfattare, det görs bedömningar enligt mallar i stället för att utgå från individerna. 3000 personer har mist sin personliga assistans – trots att vi idag har en rättighetslag, LSS, som säger att personer med funktionshinder ska få och själva kunna påverka den hjälp de behöver i det dagliga livet, så att de kan leva som andra. Det går inte ihop.

I priset Årets Funkoprenör ingår rådgivningsstöd från Nordea. Hur vill du nyttja det?     

Jag ser fram emot samarbetet med Nordeas funkisgrupp och teamet för Diversity & Inclusion. En förhoppning är också att vi genom bankens nätverk ska kunna sprida kunskap om vårt arbete och komma i kontakt med nya samarbetspartners och filantroper.

Vi har redan inlett ett samarbete med förra årets funkoprenörsvinnare – Faster Forward.

Vad är viktigast att tänka på för ett mer inkluderande samhälle?

Se människan bakom funktionsvariationen, inte svårigheterna! Och på samhällsnivå måste vi ta debatten så vi ser målgruppen som en tillgång, inte bara som en kostnad. Utgå från styrkorna - hur kan denna person få just det stöd han eller hon behöver för att kunna bidra? Det tjänar vi alla på. För i slutänden är förstås ekonomin viktigast.

Text: Ann Sofie Hammarin Bilder: Helena Flink samt Bara Vanlig

Publicerat 28.06.2022