Så köper ni bostad tillsammans – och undviker fällorna

Att köpa bostad är för många en av de största affärerna man gör i livet. Ofta köper man tillsammans med någon, sin sambo eller make, men det kan även vara en förälder, barn eller syskon.

Inte sällan är det snabba turer, rafflande budgivningar och bråttom med lånelöftet – och plötsligt står ni där med köpekontraktet i handen. Ni har budat hem ert drömboende och planerar för hur det ska inredas, vad som behöver göras vid och allt annat roligt som följer med en ny bostad.

Vi jurister kommer – tyvärr kan jag säga – ofta in när allt redan är underskrivet och klart. Det vill säga lite för sent.

Oftast blir två köpare ägare till varsin hälftenandel av en bostad, lite slentrianmässigt kanske. Kort efter kontraktsskrivningen börjar frågorna komma: Hur gör vi med finansieringen i övrigt? Vem ska betala vad och hur blir det fortsatta ägandet?

I denna artikel belyser jag som familjerättsjurist de vanligaste frågorna jag får i mitt arbete, när det kommer till att köpa bostad tillsammans.

Olika ekonomiska insatser i ett parförhållande

De flesta par som köper en bostad vill samäga den med hälften var, kanske av mer känslomässiga än finansiella skäl. Man skapar sig en framtid, kanske planerar för att bilda familj. Oavsett planer är det viktigt att vara införstådd med de eventuella konsekvenser ens val innebär.

En förhållandevis vanlig situation är att man har olika ekonomiska muskler. Ibland kanske den ena parten ska finansiera hela sin andel kontant, medan den andra behöver låna upp allt. Samtidigt ska bägge stå på lånen, då hela fastigheten tas som säkerhet. I situationer då den ena ägaren kanske lägger betydligt mycket mer än den andra i kontantinsats kan samma skevhet uppstå.

Som gift eller sambo kan man genom upprättande av äktenskapsförord och samboavtal med tillhörande revers - som visar på det interna skuldförhållandet - skydda den ekonomiskt starkare parten.

En fråga som den ekonomiskt svagare parten då bör ställa sig är om det faktiskt inte är bättre att endast äga den del man är med och finansierar.

Vad kan hända vid olika insatser men lika stort ägande?

Henrik och Anna lever i ett samboförhållande och ska köpa en lägenhet i Stockholm för 12 miljoner kronor. Köpet finansieras med en kontantinsats på 7 miljoner kronor där Anna går in med 6 miljoner och Henrik med 1 miljon. Resterande 5 lånas upp, där båda är upptagna som låntagare. Det innebär att de svarar för 2,5 miljoner vardera men är solidariskt betalningsskyldiga för hela lånet. Köpekontrakt skrivs där de äger 50 procent vardera.

Anna har nu finansierat lägenheten med 8,5 miljoner kr och Henrik med 3,5 miljoner kr. Därmed har Anna betalat för ca 70 procent av lägenheten men äger bara 50 procent. Henrik har betalat för 30 men äger 50 procent.

Redan före köpet skriver Henrik och Anna samboavtal med tillhörande reverser, så att de säkrat upp insatsen för den starkare parten, det vill säga Anna. På så sätt har hon vid en separation en fordran på hälften av det som hon har gått in med extra och hälften av 5 miljoners-lånet, alltså 2,5 miljoner kronor.

Efter några år vill Henrik separera. Dessvärre har bostadens värde har gått ner och marknadsvärdet är nu 9 miljoner. Efter att Henrik löst sin del av lånen har han kvar 2 miljoner, vilket inte räcker för att lösa skulden han har till Anna på revers med 2,5 miljoner kronor. Resultatet blir en kvarstående skuld på 500 000 kronor till Anna och dessutom har hans egen kontantinsats på 1 miljon gått förlorad.

Ägarandelarna viktigare än många tror

När en gemensamt ägd bostad säljs och mäklare löser lånen förekommer det att fördelningen av återstoden fördelas utifrån ägarnas respektive ägarandelar. Här är det viktigt att man räknar ägarandelen på hela beloppet, det vill säga räknar in lånet som har lösts, annars blir fördelningen felaktig. Situationen som uppstår är att den ena får ett så kallat regresskrav på den andre, då beräkningsunderlaget inte är fullständigt.

Att ha en större ägarandel kan alltså innebära en större risk om man är den ekonomiskt svagare parten, som Henrik i vårt exempel. Även Anna borde ha funderat över sin investering. Vid en värdeuppgång skulle hon med en större ägarandel ges möjlighet till bättre avkastning på sitt kapital och ägarandel, än den fordran hon har på sin sambo.

Givetvis kan parterna i samband med separationen vara välvilliga och göra på annat sätt än i exemplet. Men det motsatta blir ofta tyvärr verklighet och den gemenskap man tidigare hade upphör helt när förhållandet tagit slut.

Renoveringskostnader utifrån ägarskap

Vill man renovera sin gemensamma bostad, kanske direkt eller efter en tid, är rekommendationen att man bidrar utifrån sin ägarandel. Anna i exemplet har sannolikt lättare att finansiera en stor renoveringskostnad till skillnad från sin sambo. Även här kan man reglera det juridiskt så att Annas insats även bärs av Henrik, som dock kommer i åtnjutande av den värdeökning som renoveringen medför på hela sin andel.  Det vill säga att avkastningen delas utifrån deras ägarandelar.

Amortering av gemensamt lån

En annan förhållandevis vanlig situation är att ena ägaren till bostaden efter en tid önskar göra en stor amortering av bostadslånet. Här är det viktigt att förstå att amorteringen avser lånet som helhet om man har ett gemensamt lån. Det innebär att halva amorteringen kommer den andra ägaren till godo. Det går att reglera enligt ovan men ofta görs inte detta. När separationen sedan är ett faktum har man väldigt olika syn på det hela.

Det är inte heller ovanligt att den som amorterat extra ser sig som ägare till en större del än halva bostaden genom den gjorda amorteringen. Så är inte fallet, utan det är köpekontraktet som utvisar hur man äger bostaden. Viktigt här är därför att man i samband med en större amortering konsulterar en jurist för att få hjälp med de nödvändiga handlingarna.

I vissa fall är det kanske meningen att avbetalningen ska komma den andra till godo. Då bör man dokumentera detta för att förhindra att en tvist uppstår. Lämpligen görs det genom ett gåvobrev så punkterar man framtida meningsskiljaktigheter.

Förälder köper bostad tillsammans med barn

En situation där vi jurister ofta kopplas in är när föräldrar vill hjälpa sitt barn att köpa en bostadsrättslägenhet. Kanske barnet ska studera på annan ort och föräldrarna är med och stöttar. Även här är det viktigt att ha en lite längre tidshorisont: Hur länge ska barnet bo i bostaden? Ser föräldrarna den som en investering? Är tanken att även ett eller flera syskon ska kunna bo där i framtiden? Eller ska barnet som först flyttar in ges möjlighet till att göra en bostadskarriär – och föra med sig eventuell värdeuppgång till nästa bostad?

Ofta har föräldrarna gått in och finansierat hela köpet och äger 90 procent och barnet 10 procent (något som ofta är bostadsrättsföreningarnas krav för att få bo i bostadsrätten).

Efter några år kanske barnet har studerat färdigt, fått sin första anställning och kan överta eventuella lån. Nu vill föräldrarna överlåta sina andelar av bostadsrätten till barnet. Här kommer flera olika juridiska aspekter in, särskilt om det finns syskon med i bilden.

Att genom gåva överlåta en bostadsrätt med lån betraktas juridiskt dels som en försäljning, dels som en gåva. Det medför att man måste deklarera för överlåtelsen och får inhämta en marknadsvärdering för att kunna fastställa både reavinstberäkningen och gåvans storlek. Även här är det alltså väldigt viktigt att man funderar kring de här frågorna i god tid så att man hamnar rätt från början.

Tänk först och skriv sedan

Sammanfattningsvis finns det en hel del att tänka på inför ett bostadsköp som man gör tillsammans med någon, vare sig det handlar om en make, sambo eller barn.

Mitt råd för att det ska bli så lyckat och långsiktigt hållbart som möjligt är att noga tänka igenom de frågor jag belyst innan ni går in i bostadsaffären, eller i vart fall innan köpekontraktet skrivs under.

Konsultera gärna en jurist för att reglera det ni är överens om. Gör ni det har ni alla förutsättningar för ett fint samägande!

Text: Veronica Porko Foto: Sara Ekberg

Publicerad 22.04.2026