Upprop mot sockervaddskulturen
När de största boksuccéerna är matlagningsböcker och de mest sedda filmerna är juvenila superhjältesagor så menar allt fler att skvalkulturen har tagit över och kreatörerna har gett upp. Att bli viral har blivit viktigare än att vara innovativ. Men när i så fall kommer motreaktionen mot dagens sockervaddskultur?
När Taylor Swift besökte Sverige för tre konserter sommaren 2024 uppmärksammades hur amerikanskans unga publik åtföljdes till arenan av sina lika Swift-dyrkande pappor. Detta världsomspännande fenomen – ”Swiftie dads” – tolkades av en del som ett tydligt tecken på var samtidskulturen står: Tonåringar och deras föräldrar förenas som fans till slätstrukenhet. Vissa nyktra kritiker var nämligen eniga om att, ja, jo, Taylor Swift är gigantisk, men något särskilt omvälvande i hennes konstnärskap är svårt att hitta.
Det finns andra mått, och gott om andra exempel. Och nu börjar en och annan kommentator att slå samman samtidskulturen som just slätstruken, ytlig, motståndslös. Enbart kommersiell. En sådan är kulturhistorikern W. David Marx som har skrivit en hel bok om förfallet: Blank space. A cultural history of the twenty-first century.
Som titeln antyder handlar denna inte bara om popmusik, utan om hur det tjugoförsta århundradets första fjärdedel står sig i en jämförelse med tidigare perioder av konstnärliga uttryck. Mycket illa, är hans svar. Marx pekar på hur dagens konst och mode, film och tv, litteratur och, ja, musik präglas av blek stagnation. Riskfria och antiinnovativa uttryck vart man tittar. De utgör en tom yta, ett mellanslag, i kulturhistorien.
Lättsmält konsumtion
En gång, menar Marx, fanns en inneboende kraft i det västerländska samhället som uppmuntrade utvecklingen av nya, unika kulturella uttryck. Inte sällan stöttade av välbemedlade som förstod kulturens värde i samhället. Det gav ideligen nya strömningar som fick publiken att tänka nytt, uppleva annat, påverkas på djupet. Om det så varit kubism eller punkrock, surrealism eller modernistisk arkitektur. I dag lyser vad som kunde vara liknande nya rörelser med sin frånvaro, allt är utsmetat till en lättsmält konsumtionsmassa.
Och lättmatad. Enligt Marx är den algoritmstyrda tekniken och dess smidiga autostrada mot snöd vinning den stora boven i dramat. Effektivitet i utgivningsformerna, om man vill vara mer positiv. Parallellt med den tekniska utvecklingen har den politiska gått – från motkultursnobbism till hyllande av affärshjältar och auktoritära kulturhatare. Sedan det sena nittiotalets internet framställdes som ett kreativt torg har masskommunikationen ökat dramatiskt och skvalkulturen har tagit över bredbanden. I en allt högre frekvens matats vi dygnet runt av en proteinfattig kultur. Att bli viral har blivit viktigare än att vara innovativ. Inte minst sedan de sociala medierna laddades ned till var mans telefon har barnvisor förklädda till popmusik, juvenila superhjältesagor och simpel humor tagit över. Mot detta kämpar teatern och konstmuseerna med att locka folk under 60. Och litteraturens största succéer stavas matlagning.
När detta skifte påbörjades hade reality-tv:n redan börjat omdefiniera vad som krävdes för att bli stjärna: massiv uppmärksamhet av slötittare, snarare än ett eget uttryck. Utövaren behövde inte längre skapa något, bara synas. Helt följdriktigt är dagens största celebriteter, alltsedan Paris Hiltons dagar, inte kända för någon särskild talang, utan för deras genomslag och kommersiella framgång.
W. David Marx målar alltså dagens kultur med en bred, sotsvart pensel. Visst har han en poäng, flera stycken till och med. Men sur kritik av rådande kulturs värdelöshet är förstås inget unikt för vår tid. Människor som ”var med förr” har i alla tider underkänt vad som gällt för stunden. Och att kommersialism styrt konstformerna behöver man inte gå långt tillbaka för att hitta bevis för: Fråga en skivbolagsdirektör från förra seklet. Skillnaden denna gång är att sådana som Marx inte går till storms mot slapp plakatpolitik, obegripligt oväsen, dunka-dunka eller förskräckligt leverne. Utan bristen på detta. Bristen på något nytt att ta ställning kring. Han nämner hur det vid sidan om de slätstrukna konstnärskapen av i dag talande nog vimlar av drömska återblickar. Och visst, några av det senaste årets mest omtalade filmer i svenska biosalonger handlar om artister som blev stora trots, eller tack vare, konstnärlig integritet och benhård envishet: Bob Dylan, Imperiet och Bruce Springsteen.
Men det kulturkritiker ibland missar är det framåtblickande. Hoppet. Om dagens sockervaddskultur är så allomfattande som hävdas så kommer den förr eller senare att leda till just en sådan motkultur som nu sörjs: Att människor tar saken ur maskinernas händer, tänker nytt och skapar omvälvande konst. Någon som skriver ett nytt stycke kulturhistoria. Och som inte föräldrarna fattar.
Text: Niklas Wahllöf
Publicerad 20.12.2025
