På ny mark
Sedan 1988 har hon fotat praktiskt taget varenda känd svensk som finns – inklusive delar av kungahuset. Men sedan en tid tillbaka kan Ewa-Marie Rundquist även titulera sig skogsägare, efter att hon plötsligt ärvt nästan 500 hektar i Västerbotten från en morbror.
Längst ut på Djurgården i Stockholm ligger en liten stuga vid vattnet. Trädgården är prunkande, lite vildväxt men ändå välskött. Kryddor och blommor hänger över kanterna på krukor, pallkragar och rabatter.
Här, på en nästan overkligt idyllisk udde bara ett stenkast från Stockholms centrum, bor Ewa-Marie Rundquist med man och katten Lilly, vars föregångare Sally gick bort i somras. Lådan med hennes aska står fortfarande på spiselkransen, i väntan på att hela familjen ska samlas och begrava henne i trädgården. De tre vuxna barnen är alla runt trettio och det är svårt att få allas scheman att passa ihop.
Hon visar runt i trädgården, medan Finlandsfärjor och Waxholmsbåtar tuffar runt på vattnet utanför.
Ewa-Marie Rundquist
Ålder: 65 år.
Familj: Maken Mikael Rundquist och tre vuxna barn: Max 32, Mina 28 och Ville 28.
Yrke: Fotograf.
Hobby: Trädgård och mat.
Dold talang: Har tävlat i utförsåkning.
Kuriosa: Har tagit bilder till en rad böcker, bland annat till storsäljaren Rosendals trädgårdscafé och biografin Drottning Silvia.
Första jobbet: En fotografering för Kapp-Ahl eller om det var ett skivomslag för Tomas Di Leva.
Bank: Nordea Private Banking, Stockholm.
– Den här salvian ska jag använda till färsbiffar i kväll. Nej, det där är inte rosmarin, det är lavendel. Och det här är … jag minns inte vad den heter nu. Men här finns det mesta i alla fall. Jag har fler kryddor på baksidan. Vill du ha mjölk i kaffet? Nej, inte jag heller.
Ewa-Marie Rundquist pratar en påfallande rak och djup västerbottniska – som man frågar får man svar. Här krusas inga journalistfrågor: inga språkliga krusiduller. Det är svårt att inte göra en liknelse med hennes porträtt. Hur det alltid tycks finnas en koppling mellan den som fotas och fotografen. En direkthet, som – åtminstone för en stockholmare – känns norrländsk och rakt på sak. Spelar ingen roll om det är Fares Fares, Lena Endre, Fredrik Wikingsson, drottning Silvia, undersköna fotomodeller eller ansikten från hembygden i Vindeln mellan Umeå och Lycksele.
För mig är porträttfoto nästan något magiskt. Vissa verkar bara ha förmågan att få fram något ur människor. Hur gör du?
– Jag vet inte … jag vet faktiskt inte.
Men hur går du till väga? Du måste ju ha någon metod?
– Jomen jag försöker väl som smickra och berömma dem. Få dem att slappna av och känna att de kan lita på mig. Och så brukar jag bråka lite med dem, så att de inte fastnar.
Sedan 1988 har hon varit en av Sveriges mest anlitade och hyllade fotografer. Hon har plåtat reklam, mode, porträtt och stilleben. När prinsessan Madeleine skulle gifta sig, var det Ewa-Marie Rundquist de ringde.
– Jag sa nej först. Jag gillar inte att plåta bröllop egentligen. Men sedan ringde de tillbaka och frågade vad de kunde göra för att övertyga mig. Då begärde jag att jag skulle få möjlighet att rigga belysning ett dygn i förväg och att jag skulle få ha en retuscherare på plats eftersom det var så tajt med tid. Det var ju olika gruppfoton, brudnäbbar och bröllopsparet som skulle fotas. Så det var kul.
Jo, tack: ”kul” är ju ett sätt uttrycka det på. Vad det egentligen betyder är att kungahuset ödmjukt frågar om lov bara för att få anlita Ewa-Marie Rundquist. Det är väldigt få fotografer – om ens någon – som har den positionen i Sverige i dag.
Men så har det naturligtvis inte alltid varit. Hon kommer som sagt från byn Vindeln i Västerbotten. Sexton år gammal flyttade hon till Stockholm för att arbeta som barnflicka. Från föräldrahemmet fanns inget konstnärligt arv.
Vad var det som lockade med fotografyrket från början?
– En kompis till mig var ihop med en iransk kille som hade tagit lite svartvita dokumentärbilder från sitt hemland. Jag tyckte de var fina och ville göra samma sak. Så då började jag på en fotoutbildning. Men den kostade pengar så jag var tvungen att jobba heltid på krogen samtidigt. Det slutade med att jag nästan somnade på lektionerna, så jag lärde mig inte så mycket. Men när jag fick börja som assistent hos Carl Bengtsson, då lärde jag mig massor.
Så långt en ganska ordinär historia: ung tjej vill bli fotograf, går en utbildning och får ett assistentjobb. Men sedan hände det som skulle förändra hela hennes liv.
– Det var en kompis till mig som jobbade med KappAhl, och de skulle göra en större omplåtning av en kampanj. Deras fotograf var bortrest och när de frågade min kompis om hon kände någon, så nämnde hon mig.
Hon pantsatte raskt sin mormors halsband för att få råd att hyra belysning, mutade några byggjobbare med en kaffelängd för att få tillgång till en byggnad vid Södra Stations pendeltågsstation, som höll på att byggas just då. Sedan var det bara att plåta – och hoppas att de skulle gilla det.
– Jag fick hela kontot. Efter det gick det väldigt snabbt, det bara rullade på. Jag fick jobb efter jobb efter jobb.
Var det så enkelt?
– Ja, sådant här händer ju inte nu för tiden. Det var en mindre värld då, i slutet på åttiotalet.
Ewa-Marie tar sin kaffekopp, reser sig upp och häller ut slatten i en rabatt. När hon återvänder till bordet skrattar hon till.
– Just det, jag glömde att lösa in mormors halsband faktiskt. Men jag tror hon hade tyckt att det var värt det.
Vem har varit den svåraste att plåta hittills?
– Jag skulle nog säga Vilgot Sjöman. Det här var länge sedan, men han kunde inte släppa kontrollen ens ett ögonblick. Han var väldigt medveten om sig själv hela tiden, jag fick slita som en varg för att det skulle bli bra.
Hur blev det till slut då?
– Jomen bra tror jag. Han orkade väl inte längre, ha ha.
Private Bankings rådgivare Maria Ahnmark om Ewa-Marie Rundquist:
”Jag har nyligen lärt känna Ewa-Marie, första gången vi träffades var på ett event med skogstema i våras. Vi fick genast bra kontakt och jag fick förtroendet att guida och ge råd tillsammans med expertis inom Nordea Jord & Skog. Jag är så glad över att få samarbeta med Ewa-Marie och beundrar verkligen hennes känsla för fotografering!”
Och vem är din dröm att fotografera?
– Malin Persson Giolito! Hon verkar så … häftig.
På senare år har livet bjudit på en överraskning: helt plötsligt, mer eller mindre som en blixt från klar himmel, ärvde hon och hennes syster över femhundra hektar skog strax utanför Vindeln.
Morbror Bror hade gått bort, och han hade inga barn. I arvet ingår också huset där deras mamma växte upp.
– Egentligen hade både jag och min syster gjort slut med Norrland sedan våra föräldrar dog. Vi tänkte sälja skogen, men vi liksom sneglade på varandra efter ett möte med Norra Skog, som hjälpt oss med allt efter arvet. Det var som att vi sa ”… ska vi?”
Och så blev det. Nu har de gått kurser och fått lära sig skogsbruk. De far fram och tillbaka mellan Stockholm och skogen däruppe. Hon reser sig igen och går in i huset för att hämta ett häfte med bilder. Där syns huset, ensligt beläget, rött, rejält och med trolsk dimma runt knutarna. Brors alla prylar: jakttroféer och hyllor med allsköns bråte.
– Vi gjorde det här när Bror fyllde åttio för några år sedan. Han var samlare, det fanns hur många saker som helst i huset. Och kolla här, här ligger han och skjuter räv och älg genom en lucka i vardagsrummet. Den luckan är kvar efter morfar, som sköt så många rävar att mamma kunde få en rävpäls till slut.
Livet bestämde att det skulle bli så här?
– Jomen så skulle man väl kunna säga. Det känns bra.
Men tillbaka till fotografierna. Söker man i arkivet på auktionssajten Bukowskis på ”Ewa-Marie Rundquist”, får man en hel del träffar. Men påfallande få av dem är porträtt. I stället dominerar stora, färggranna bilder på blommor. Vissa av dem har klubbats för upp emot trettio tusen kronor.
– Jag hade lite dåligt med uppdrag under en period och då började jag fotografera vallmo som slår ut. Om man köper dem som snittblommor är de helt slutna, men så fort de kommer in i värmen slår de ut. De är lite som människor, jag tyckte det var kul att försöka fånga det där.
Är det skönt att kunna ha full kontroll över det man fotograferar? I motsats till människor?
– Njae, det är som både och tycker jag nog. Det är ju kul att inte ha kontroll på människor. Det händer alltid något oväntat. Man kan förbereda hur mycket som helst, men till slut gäller det bara att hänga med.
Blir det fler blommor?
– Ja det blir det nog. Jag har försökt med de där dahliorna.
Hon pekar ut mot rabatten.
– Men det gick åt skogen. De ville inte samarbeta alls.
Text: Kalle Dixelius Foto: Frida Edlund
Publicerat 25.09.2023
