Viljan att göra skillnad
När företagaren Sara Sjöborg Wik blev god man för sin brorson Rasmus, såg hon bristerna i vården av personer med autism. Resultatet blev hyllade Rasmusbyn utanför Örebro.
Solen lyser. Det doftar nyklippt gräs, djur och jord. Åkrarna böljar tills de övergår i skog och längst bort skymtar granngården. På den välkrattade uppfarten till Rasmusbyn strax utanför Örebro sprätter några hönor. Tuppen gal.
Det är exakt så idylliskt som bara den svenska landsbygden kan vara. Sara Sjöborg Wik visar vant runt: när vi köpte gården fanns bara de här husen, det där är nybyggt, vi ska se om det finns någon i allrummet här inne. Hon ser upp på den hissade svenska flaggan och drar förskräckt efter andan.
– Nämen den är ju fransig! Så kan vi inte ha det.
Men vi backar bandet lite, närmare bestämt till 80-talet. Då grundade Sara Sjöborg Wiks pappa Lars företaget Plena. Hon var i tjugoårsåldern och drömde om att bli läkare – men så blev det inte. Betygen räckte inte, det blev juristlinjen i Göteborg i stället. Därefter tillbaka till Örebro och arbete på bank.
Men till slut var hon tvungen att ta ställning: fortsätta på banken med rådgivning och dylikt, eller ta sig an familjeföretaget? Pappan var tydlig med att han gärna skulle se henne ta över.
– Efter en stunds övervägande bestämde jag mig för att göra det, och jag har inte ångrat mig en enda millisekund, säger hon och lägger betoningen på ”millisekund”.
De här läkardrömmarna då, vad hände?
– Nu inser jag ju att jag mycket väl hade kunnat utbilda mig till läkare, fast senare i livet. Men då tyckte jag att jag var för gammal, och dessutom hade jag ju min juristexamen. Det kanske var lite synd, för jag brinner ju för att hjälpa människor. Kanske i ett annat liv!
Det blev familjeföretaget i stället. Myrina Invest, som hon döpte om företaget till, är en aktiv ägare i ett flertal lokala företag. Branscherna skiftar, och i portföljen finns allt från ett bageri till en fasadtillverkare.
– Det är nog bara ett enda område vi aldrig har investerat i, och det är IT. Och det beror på att jag inte förstår vad de säger. Men jag har lärt mig att det egentligen inte finns någon bransch som inte är rolig. Allt är roligt när du väl kommer in i verksamheten.
Koll på omvärlden
Sara Sjöborg Wik uttrycker sig rakt på sak, utan omskrivningar. Salladen som står framför henne förblir nästan orörd under intervjun. Hon drar efter andan och förklarar exakt hur roligt det är att sätta sig in i de olika verksamheterna.
– Jag gillar att sätta mig in i de små detaljerna. När vi är på bagerierna så tycker jag om att kunna prata om råvarorna. Och veta vad händer i världen: kryddor är jättesvårt just nu, på grund av klimatomställningarna. Men också med kriget och Suezkanalen och allt det här. Man får en känsla för företaget.
Men hur fascinerande det än är med bageriverksamhet och fasadmaterial, finns det en del av Myrina Invests investeringar som intar en särställning: Rasmusbyn och Ceciliagården – två boenden för personer med autismdiagnoser.
Kanske såddes fröet när hon drömde om att bli läkare som ung. Men den konkreta anledningen var Rasmus själv – brorsonen som gett namn åt Rasmusbyn.
– Rasmus fick diagnosen autism i sina tidiga tonår. Jag blev utsedd till god man ganska omgående. Sedan dess har jag följt honom nära. Jag har varit väldigt närvarande när det gällde skolor, boenden och sådant. Som barn var han en pigg och glad kille som älskade trädgård, blommor och djur.
Men det var svårt att hitta ett boende och en vardag som fungerade för Rasmus. Hans mående gick upp och ned.
– Det blev liksom inte bra någonstans. Och då började tänka: vad skulle fungera för Rasmus? Hur skulle livet vara för att han skulle må bra? Då föddes tanken på en bondgård, där jag kan plocka in allt som Rasmus tycker om och vill ha. Så då köpte jag en bondgård.
Bygemenskap
2017 öppnade LSS-boendet Rasmusbyn. Här bor omkring tjugo personer, alla med någon diagnos inom autismspektrat. Stämningen är vänlig och lugn. Tempot är lågt. En av de boende (”vi kallar dem bybor”) plirar nyfiket på oss och vågar till slut säga hej. Han hjälper en av personalen att fixa lite i stallet.
Filosofin bakom Rasmusbyn är enkel: en bygemenskap där man lever nära djur och natur. Alla hjälps åt att sköta djuren och ta hand om odlingarna. Här finns skaparverkstad där man tillverkar saker av fårens ull och annat material från gården.
– Tanken är helt enkelt att vi driver gården. Vi har hästar, får, kaniner och höns. Ibland har personalen med sig sina hundar som också är med i verksamheten. Om de fungerar med byborna såklart.
Hon fortsätter:
– Vi använder hästarna på riktigt. Kör dem i skogen, rider dem och åker häst och vagn. Vi har något för alla, bland annat en ardenner som får bära 150 kilo. Då behöver man aldrig säga nej till någon som vill rida.
Mellan den ursprungliga gårdsbyggnaden och de nybyggda gruppbostadshusen ligger en gemensam matsal. Där ordnas även fester, disco och andra firanden. Vi tittar in på en kopp kaffe. Genast kommer en av byborna, en ung tjej, som ivrigt och ingående förklarar att hon ska bygga två dammar. Kanske med guldfiskar i den ena – ”men då måste vi fixa det här med cirkulationen”. Sara Sjöborg Wik hälsar glatt på tjejen och önskar henne lycka till med projektet och fortsätter att förklara Rasmusbyns filosofi.
– Djuren har inga förväntningar. De är vad de är, vilket skapar en väldig trygghet för de här människorna. Så djuren är en jättejätteviktig del av verksamheten. Och att man kan se saker från ax till limpa: när vi klipper fåren, tar vi hand om ullen som vi använder i den kreativa verksamheten. Vi plockar ägg från hönsen, de ser hästarna jobba här i skogen – på Rasmusbyn ska allting vara på riktigt.
En annan bybo, en kille i trettioårsåldern, kommer fram och berättar med stor inlevelse att han ska köpa glass, läsk och snus på fredag.
– Men i kväll ska jag och Cathrin se på Robinson!
Var är det långsiktiga tänket?
Rasmusbyns verksamhet präglas av medmänsklighet, lugn och ro. Det är raka motsatsen till vad hon själv såg när hon i många år försökte hitta en bra vardag för sin brorson Rasmus.
– Om jag ska vara ärlig liknar det 1800-talet, när vi sålde ut fattigbarnen till lägstbjudande. Jag förstår att det är skattepengar och att man måste vara försiktig med dem. Men det står i lagen att det ska vara goda levnadsvillkor, och då kan man inte bara låta någon sitta i ett rum. Man måste se till att hitta rätt verktyg. Annars kommer den människan att gå sönder, må sämre och sämre och behöva mer och mer medicin. Till slut blir man apatisk och deprimerad. Man urholkas.
– Det kanske måste få kosta lite mer i början, men sedan går ju kostnaden ner. Jag önskar faktiskt att kommunerna skulle ha ett lite mer långsiktigt tänk. Rasmusbyn kan visa att det finns ekonomi i att satsa i början för att kostnaderna sedan kan gå ned.
Hur ser du på debatten om vinster inom välfärden?
– Jag tycker det är en helt rimlig debatt. Det är ju skattepengar och det borde nog finnas en begränsning. Vi har ett vinstkrav på våra omsorgsverksamheter på mellan 7 och 10 procent. Det är för att vi ska kunna återinvestera, betala våra lån och ge ägarna sitt, och det har jag inga synpunkter på. Men att ta ut hög vinst som tillfaller ägarna, det är orimligt. Antingen ger de för dåligt tillbaka eller så tar de för mycket betalt.
Text: Kalle Dixelius Foto: Peter Cederling
Publicerat 28.05.2024