Världen i ett vägskäl

Titta på nyheterna. Naturkatastroferna och artutrotningen växer i klimatkrisens spår. Storskaliga krig är bara en missriktad vedergällning bort från global nivå. Demokratier väljer att förvandlas till diktaturer. Vatten- och matbristen växer i takt med befolkningsökningen. Kriminaliteten äter sig allt längre in i samhällskroppen. Lurendrejarkulturen blir bara starkare med AI:s hjälp. AI-robotar kanske gör sig av med den undermåliga mänskligheten. Nästa pandemi står runt hörnet. Kina kan tröttna på Taiwan och vandra in, och världen måste svara. Vulkanen Cumbre Vieja på kanarieön La Palma lär smälla av och skapa en megatsunami som sväljer stora delar av, bland annat, Nordamerika. Eller så kan en jätteasteroid hälsa på och pulvrisera oss alla.

Det tycks inte gå så bra nu.

En del tolkar tecknen ovan, något eller samtliga av dem, som att loppet är kört. Som i USA. En undersökning i covidpandemins efterdyningar visade att fyra av tio vuxna amerikaner är övertygade om att vi nu lever i den yttersta tiden. Bland protestanter sägs dessa till och med utgöra hälften. För att inte tala om de väckelsekristna som ber för undergången – för då kommer Jesus åter. Och på andra sidan står islamister och drömmer om en våldsam väg till paradiset.

Vad var det som hände? Vissa vill peka ut 2016 som den tröskel som vi slutligen snubblade över. Då kom Donald Trump till makten för första gången. Då röstade sig Storbritannien ut ur EU. Och, herregud, då dog sådana som David Bowie, Prince, Muhammad Ali och George Michael. Ett Annus horribilis. Andra såg apokalypsens fyra ryttare på himlavalvet först år 2020: covidpandemin skördade sin första miljon offer detta år och långt fler skulle följa. Det skulle också de globala sociala och ekonomiska störningarna göra. Åter andra väljer 2022 när Ryssland valde att invadera Ukraina, en andra gång, och försatte åtminstone västvärlden i ett upprustnings- och beredskapsläge, en energikris och galopperande inflation.

Dans på lånad tid

Vad man än väljer att tro på tycks ganska många inte ha långt till slutsatsen att vi med några få undantag, kanske 1990-talet, egentligen har varit på fel väg alltsedan industrialiseringens dagar. Att vi dansat på lånad tid, och här kommer räkningen. Andra menar att, nej då, världen har befunnit sig i kris många gånger genom historien och människan har alltid rett ut det. Och med alla vetenskapliga framsteg som gjorts på sistone, kommer vi att göra det igen. De hänvisar till världskrig, svält och pest, ännu fler diktaturer förr och det tidiga 1980-talets kärnvapenhot. Att vi haft långt större anledning att vara svartsynta förr, men ju klarade biffen till slut. Undergångsstämningen i dag, menar de, är mest en fråga om att vår jag- och sensationscentrerade kultur ger oss uppfattningen att just jag, just nu, lever i den värsta av tider.

Så vem i hela världen ska man lyssna på?

Det finns välrenommerade personer som säger att, ja, jo, förvisso, men titta här! En sådan är Nafeez Ahmed. Den brittiska forskaren, författaren och journalisten har förutsett och varnat för några av 2000-talets största, och värsta händelser, och det långt i förväg. Exempelvis USA:s invasion av Afghanistan 2001, den globala finanskrisen 2008, Rysslands invasion av Ukraina (först 2014 och sedan 2022, fem år innan i båda fallen), inflationen 2020 (tio år i förväg) samt Donald Trumps och hans supportrars vägran att acceptera valförlusten 2020 och de efterföljande upploppen 2021. Ahmeds inställning nu, publicerad i form av en rapport i publikationen Foresight i mars i år, är att världen står och väger mellan två scenarier: de auktoritära systemens framväxt – vilka bland mycket annat skulle snabba på klimatkrisen och göra den till katastrof – eller en mänsklig guldålder med ett överflöd av ren energi, fred och välstånd. Enligt honom kan vi faktiskt välja, och valet är enbart människans, men vi måste göra det mycket snart. Helst i går. Saken är bara att Nafeez Ahmed långt ifrån är oemotsagd. Cirka hälften av jordens befolkning tycks mena, om de alls hörde honom, att det där är nys och att vi snarare bör höja takten med den hittillsvarande modellen.

Det finns en sak som alla bedömare verkar vara någorlunda överens om: Solens energi kommer en dag att ta slut, och då börja svälla till en gigantisk ballong som sväljer jorden, bland andra planeter. Nu måste man ju tydligen inte lyssna på vetenskapen, men väljer man att göra det så har vi ändå lång tid på oss innan det är kört – cirka 4,5 miljarder år.

Text: Niklas Wahllöf

Publicerad 30.09.2025