Snabba beslut

När Jonas Eriksson svarar på Zoom-anropet i sin telefon befinner han sig i kraftigt arbete. Till fots är han på väg upp för en brant höjd i Hemavan i Västerbotten, med ”världens tyngsta ryggsäck” på ryggen där proviant inför kompisgängets vandringshelg skumpar.

– Men jag är van att röra mig, prata i mikrofon och tänka samtidigt, så det är ingen fara, säger han med fjällvärldens mäktiga fond bakom sig på mobilskärmen.

Bättre kunde det inte uttryckas. Just där har vi stora delar av Jonas Erikssons historia serverad. Många känner säkert igen honom från fotbollsmatcher i tv. Hans karriär som domare varade i 31 år och de sista två decennierna, fram till att han la av 2018, spenderades på absolut toppnivå i världen. Champions League, VM och EM är bara några av insatserna inför mångmiljonpublik. I Allsvenskan innehar han rekordet med 340 dömda matcher. Andra kanske har sett honom som en av investerarna i panelen för tv-programmet Draknästet där entreprenörer under kort tid ska pitcha sin affärsidé och panelen lika snabbt ska fatta beslut om eventuella satsningar.

– Det finns en hel del likheter mellan att döma fotboll och bygga företag, säger Jonas Eriksson när han, till synes osvettig, slagit sig ned med en kopp kaffe i fjällstugan.

– Under en match kan du inte veta vad som händer nästa minut, det du kan göra är att vara så förberedd och påläst som möjligt, plugga regelboken, förstå taktik, strukturer i spelet, vara på rätt ställe i rätt tid. Samma gäller företagsbyggande. Du har ingen aning om vad som ska hända med din marknad, med inflation, räntor, elpris, pandemier, eller konkurrenter som öppnar. Du kan ha världens finaste affärsplan som beskriver var du ska befinna dig om ett, två år, men sedan inträffar något som förändrar allt och då måste du kunna anpassa dig, vara på tå, ta snabba beslut, och framför allt ­– inte vara rädd att ta beslut.

Rättigheter för miljoner

Att Luleåpojken Jonas Eriksson också är ”drake”, affärsängel, eller bara investerare, har sin grund i ett bolag vid namn IEC Sport. Under sent 1990-tal var han där försäljningschef av sporträttigheter i tv, och en av tre ägare. Han flängde världen runt och öppnade nya marknader på en exploderande tv-sportscen, och det så framgångsrikt att 2001 köptes bolaget av brittiska Sport Resource. Jonas Eriksson blev miljonär. Sedan köpte de tre tillbaka bolaget, billigare, för att sälja det igen 2007. Den här gången till franska koncernen Lagardère för 750 miljoner kronor. Jonas Eriksson var nu mångmiljonär, miljoner som han plöjt ned i alla möjliga verksamheter, från tv-bolaget HBO och lästjänsten Readly till drunkningslarmet SenTAG och Sportway som är en digital sportkanal för ungdomsidrott där artificiell intelligens, AI, gör själva produktionerna. Och så då i en eller annan begåvad pitch i Draknästet.

– Draknästet är det ultimata testet för att koda av människor. Folk undrar om det är på riktigt, vet vi inte på förhand vad vi ska presenteras för? Men vi har ingen aning, berättar han.

– Någon eller ett par entreprenörer kommer nedför trappan till studion där vi sitter och så får vi en pitch på två minuter. Det går mycket på magkänsla, vad står du för, kan jag lita på dig, vill jag jobba med dig? Det handlar inte bara om att satsa pengar. Ska jag investera i något vill jag ju hjälpa den här människan, öppna dörrar, kanske presentera denna för något av mina egna bolag, utmana, komma med förslag. Att investera i bolag handlar mycket om att jag ska sätta min egen stämpel där. Det gör mig medveten om vem som ska representera mig.

Våga ta ansvar

Jonas Eriksson tycks alltså ha en särskilt utvecklad förmåga att liksom ställa sig längst fram på kanten för att där fatta snabba beslut som på ett avgörande sätt styr framtiden. För det krävs något utöver affärssinne, något som han även det tror sig ha utvecklat på fotbollsplanen.

– Jag har dömt säkert tusen fotbollsmatcher, jag har träffat minst 22 spelare i varje match i pressande, stressande lägen, Jag tror – jag säger tror – att jag har blivit en bra människokännare. Hur han eller hon svarar på saker, vem är det jag har här framför mig, vad står han eller hon för, säger han.

– Allt det där baseras på erfarenheter. Det är ju att på olika sätt vara chef, och det för så många olika typer. Ta världsstjärnan Cristiano Ronaldo exempelvis, han tjänar väl 2,5 miljoner per dag eller något, men när jag dömde honom var jag hans chef i 90 minuter. Då fungerar det inte att vara auktoritär, utan mer utstråla en auktoritet, ett förtroende för min kunskap och metod. Och dessutom att ha en portion ödmjukhet. Man ser inte allt på planen, man vet inte allt, och man måste vara beredd på andra åsikter. Cristiano Ronaldo måste få tycka till, ge sin åsikt, så länge det sker på ett reko sätt.

Just det där med att uppträda reko, att vara schysst men orädd att fatta beslut, betyder mycket för Jonas Eriksson. Och att veta att man kommer att misslyckas, flera gånger.

– En del tror att det är makt att döma fotboll eller att vara chef. Nej, det är ansvar. Någon litar på att du ska leda en fotbollsmatch eller ett företag på bästa sätt, då har du ett ansvar att förvalta, inte makt. De som är ute efter det är på fel ställe. Med det ansvaret kommer att försöka göra det bästa. En företagare som bara tar beslut när det är helt säkert fattar kanske ett beslut om dagen. Då är man för långsam. Man ska förstås inte vara vårdslös, men medveten om att ibland blir det fel och lära sig av det. Fråga vilken framgångsrik entreprenör som helst, alla utan undantag har gjort otroligt många misstag. Och det är samma sak där, de bästa domarna är inte de som aldrig gör misstag, utan de som lär sig av dem och stadigt blir bättre. Det säger jag alltid när jag träffar unga entreprenörer, att misslyckande är en naturlig del av allt ledarskap.

Efter så många år i strålkastarnas ljus och den högst speciella situationen att döma internationella elitmatcher, längtar han inte tillbaka till det där?

– Jag dömde i 31 års tid, de sista tio åren på heltid, och när jag slutade 2018 ville jag ha lite luft, ville kunna vara mer med familjen, vara hemma på helgerna. Och jag fick smak för det. Nu tränar jag ena dotterns lag, Sigtuna IF 09.orna, och det håller mig engagerad. Man kan ha jobbiga dagar, men att gå ner på en träning och se till att de här tjejerna har kul, rör på sig, förstår mekanismerna i spelet och hela tiden blir lite bättre, det är otroligt givande för mig. Faktiskt bland det roligaste jag vet. Sedan jobbar jag ju som fotbollsexpert på Discovery i Allsvenskan, och för SVT i stora mästerskap. Och jag har ett informellt mentorskap för några yngre domare. Så jag får konsumera så mycket fotboll att jag inte har någon ambition att utöka det.

I händelsernas mitt

Att berätta för andra är ett tredje ben i Jonas Erikssons mångskiftande verksamhet. Han önskar själv att han kunde se en röd tråd, ha en titel, men när han slår en titt i sin kalender kan han se: äga bolag, sitta i styrelser, investera i nya bolag, jobba i tv med Draknästet eller som expert i fotbollssändningar – och att föreläsa.

– Det är väldigt givande att lära sig nya företag och branscher, resa runt och träffa duktiga människor, säger han. Jag är en hyggligt framgångsrik investerare och jag har varit en av världens bästa fotbollsdomare, och att kunna förena de två världarna är roligt. Men också att få anpassa sig till situationen. Att prata inför 30 sjuksköterskor i Västmanland, eller lika många advokater på en advokatbyrå, samarbetspartner till en stor fotbollsklubb, eller en styrelsegrupp i ett företag, är förstås helt olika anslag – men mina erfarenheter är ju desamma, och de går att applicera på alla, oavsett om de gillar fotboll eller affärer. Det är otroligt mycket som fungerar och är vedertaget i alla de här världarna.

Men kan en röd tråd i Jonas Erikssons liv vara att stå i centrum? Svaret är nja, och verkligen inte till vilket pris som helst. Han har ställt sig i kamerornas fokus under stora delar av sitt vuxna liv, men att befinna sig i händelsernas mitt innebär också besvikelser. För ett år sedan utkom hans självbiografi Korthuset: En domares berättelse om kickarna och spelet bakom världsfotbollen där en hel del handlar om just att synas och ha makt. Bitvis var det en svidande vidräkning med den internationella toppfotbollens korruption, svågerpolitik och egoistiska världsstjärnor.

– Det absolut optimala för mig som domare var att ingen ska komma ihåg mig efter matchen. Jag och mina assisterande skulle kunna gå ut genom spelartunneln utan att folk kastade grejer eller skrek efter oss, och det skulle helst inte stå en rad om oss i tidningarna dagen efter. Det är en omvänd tanke för många, att se men inte synas, att finnas där när man behövs. Jag är ganska publik när jag går in i ett bolag, men ambitionen är att de som driver bolaget ska synas. Jag kan smörja motorn, men det är entreprenörerna som är hjältarna. Det är de som ska få den att gå.

Detta visste du inte om Jonas Eriksson

En någorlunda spridd sanning om Jonas Eriksson är den om hans extremt goda minne. Det manifesterade sig första gången när han som liten pojke var magsjuk hemma i Luleå och ägnade tiden på toaletten till att plugga almanackan. När han väl blivit frisk bad han föräldrarna att förhöra honom och, jodå, namnsdagarna satt där. Exakt. 10 oktober? Harry! 9 december? Anna!

Har han särskild hjälp av detta, på fotbollsplanen och kanske som entreprenör? 

– Jag har tänkt mycket på det där och, ja, jag är snabb på att ta till mig information. Ger du mig 100 sidor att läsa så går det fort. Jag är bra på att sortera och att minnas detaljer som datum, siffror eller hur något fungerar. Det har hjälpt mig, tror jag. På fotbollsplanen har jag ju sällan träffat samma spelare varje gång, men jag minns spelartyperna och jag var noga med att alltid lära mig alla förnamnen, inte numren, vilket är det vanliga. Det gjorde att jag kunde ha en annan dialog med dem i hetsiga situationer – den som tilltalas med sitt förnamn blir mer sällan arg på den de pratar med. Det gäller förstås även i affärssammanhang, minns jag personer och sammanhang var jag träffat eller hört dem förut har jag ju ett försprång i att komma i gång.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Karl Nordlund

Publicerat 28.09.2022