Släkten är bäst

– En finhandske för män ska helst hålla en tjocklek på 0,8 millimeter. Och det är väldigt känsligt, du märker skillnad på en tiondels millimeter om den är för tunn eller för tjock. Men här tycks det ligga det ovanligt jämnt över hela skinnet.

Svante Magnusson, till nyligen vd och numera produktchef för affärsområde dress på Hestra Gloves, står med ett gripkloliknande verktyg och testar tjockleken på ett just levererat älgskinn från Finland. Han är belåten, det får godkänt. Bredvid honom står brorsonen Anton Magnusson, Svantes efterträdare på vd-posten, och med lika vana fingrar känner han sig fram över de mjuka, kanelfärgade älgskinnen.

– Det är inte bara tjockleken, fortsätter Svante Magnusson, det ska kännas bra på andra sätt också. Handsfeel, som engelsmännen kallar det.

Vi befinner oss i Hestra Gloves lager i direkt anslutning till huvudkontoret, som ligger i den lilla orten med samma namn mitt i Småland. I långa rader och från golv till tak står här kartonger med handskar i alla sorter och material, och redo för att skickas ut över världen. Svante Magnussons älgskinnstest är en mindre arrangerad scen än den kan verka. Han gör den här typen av handfast kvalitetskontroll flera gånger i veckan, men det tycks också prägla företaget Hestra över hela linjen, att bokstavligen hålla greppet om hela verksamheten. Så har det sett ut i 85 år.

Industrisuccé

Historien om Hestra startade när en viss Martin Magnusson på grund av sin astma fick ge upp sitt tunga lantbruk, sälja sin gård och flytta till orten Hestra på det småländska höglandet, där luften ansågs vara särskilt bra. Hit kom han i mitten av 1930-talet med fru och fyra barn och tillsammans med en kompanjon startade han snart en verkstad för framställandet av höräfsor i trä. På sina många och långa säljresor insåg Magnusson dock att om han hade ytterligare någon produkt att presentera torde utdelningen för varje resa öka. Han öppnade ögonen och öronen: I Hestras omgivningar, längs berget Isabergs branta sluttningar, växte höga furor tätt nästan ända upp i himlen. Yxhuggen ekade över nejden dagarna i ända. Handskar, skogsbruket skulle förses med skyddshandskar!

Det var 1936 och Hestrahandsken var född. I läder och vadmal, med bedrövlig passform och omöjlig att göra något mer finmotoriskt med annat än att hugga träd. Men skyddande för de för försörjningen så livsviktiga skogsarbetarhänderna. Det var starten på en svensk industrisuccé.

I dag sträcker sig Hestra Gloves sortiment så långt som fantasin kan ta en. Arbetshandskar görs fortfarande, numera med ett under av smidighet och passform, men också handskar för sport – inklusive bland annat skidåkning, ridning, klättring, cykling, golf – och mode hela vägen bort till skräddarsydda modeller. Polis-, militär-och paradhandskar. Till och med handskar med elektroniska värmeslingor finns i sortimentet som omfattar 400 modeller.

– Vår sortimentsbredd är en styrka vid införsäljning, förklarar Anton Magnusson när vi för lunch har förflyttat oss till restaurangen vid skidanläggningen Isaberg Mountain Resort, som det heter i dag. Bredden gör att vi kan hjälpa återförsäljarna med allt vad gäller olika prislägen och material, och så många varianter att vi kan fylla hela handskbehovet. Det kan ingen annan. Sedan är renomméet för varumärket också på topp och det är extra viktigt nu när allt fler verksamheter börjat inse handens och handskens vikt.

Det vände med Stenmark

Så har det inte alltid varit. Hestras utveckling har gått hand i hand, om uttrycket tillåts, med Sveriges i stort. Vid starten på 30-talet rådde svåra tider och handskar var inte det första behovet som fylldes. Därpå kom krigsåren. Ändå hade Hestra redan 1950 ett brett sortiment av alltifrån arbetshandskar och motorcykelhandskar till finhandskar. I slutet av 1950-talet kom så de svåra åren för svensk handsk- och skotillverkning, på ett drygt decennium skulle i princip all inhemsk skinnvaruproduktion vara utraderad. När 1960-tal gick över i 1970-tal trodde inte många på en gyllene framtid för ett svenskt handskföretag. Utom möjligen en småländsk släkt vid namn Magnusson.

– Tuffa tider har kommit och gått genom egentligen hela Hestras historia, säger Svante Magnusson samtidigt som vi får in den självklara ostkakan till kaffet. Men du vet Småland … vi ger inte upp, vi gnetar på. Den stora vändningen kom när Ingemar Stenmark slog igenom 1974. Innan honom räknar man med att 400 000 svenskar åkte utför, efter hans framgångar var det 2 miljoner. Det blev en enorm marknadseffekt och vi fanns där från start, vi hade utrustat svenska alpinlandslaget och associerades nu med deras framgångar.

– Vi har alltid tyckt om att åka utför, hela släkten, fortsätter han, så vi kunde direkt bidra med synpunkter på hur en skidhandske även för elitåkare borde utformas. Vi hade ingen designer på den tiden, det var jag och min bror Claes som skapade modellerna.

Tillbaka på Hestras anläggning inne i byn visar Anton Magnusson i designstudion hur tillskärningen av ett par handskar, den här gången i svart lammnappa, går till. Han och kusinen Niklas, Svantes son, är inte bara fjärde generationen Magnusson i ledande positioner i bolaget, båda två är också utbildade handsmakarmästare. Det är det inte många direktörer som är. Niklas Magnusson å sin sida jobbar från huvudstaden och ansvarar för Hestras konceptbutiker i Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Kusinerna utgör ett bra exempel på handfastheten i Hestra, de kan verksamheten från grunden. Övriga i fjärde generationen Magnusson som är också är involverade i bolaget är Claes son Jonas som är produktchef för sporthandskar, samt Svantes son Jacob som är systemutvecklare.

– Det kan tyckas tillräckligt att jobba med produkter som man använder själv och tycker så mycket om, men vi har funnits i 85 år och när jag kommer in som vd vill jag kunna både förvalta det arvet och utveckla där så är möjligt, säger Anton Magnusson och tillägger att han också genomgått textilhögskolan i Borås treåriga program.

Anton menar också att ha företaget inom familjen under så här många år gör att man aldrig sätter sin egen karriär före bolagets bästa. Familjebanden skapar en särskild lojalitet och ens beslut tas alltid för att gagna företaget och inte en själv.

– Och det blir ett väldigt starkt produktfokus, intygar farbror Svante. Det var aldrig pengarna som gjorde att vi tog över företaget när det var vår tur, Claes och jag, utan vårt fokus låg på det som skapar pengarna – handskarna.

Kommer aldrig sälja

Hestra Gloves produktion om 2,4 miljoner par handskar årligen är i dag helt förlagd utomlands, till Ungern, Kina och Vietnam. På typiskt Hestramaner handlar det dock inte om outsourcing, man äger själv fabrikerna och förser dessa med egeninköpt material. Den som syr ett par Hestrahandskar i norra Vietnam är alltså en Hestra-anställd. Och herr Chao Chung Hsi, chef för en av två kinesiska Hestrafabriker, träffade Lars-Olof Magnusson, Svantes far och dåvarande vd, på en mässa redan 1976.

– De täta banden till produktionen ger oss fördelen att vi kan garantera kvaliteten och hållbarheten, vad gäller produkternas livslängd såväl som produktionens sociala och miljömässiga förhållanden, berättar Svante Magnusson. En del tänker att man inte ska ge sig in i egen produktion för att man riskerar att tappa fokus i försäljningen, andra vill kunna sticka snabbt till nya produktionsorter. Det där är inte vår värld, vi vill veta att hela kedjan fungerar och att det bara är vi som kan åtgärda den.

– Det krävs förstås både tid och kapital att äga sin tillverkning i andra länder, fyller Anton Magnusson i. Från fastigheter till personal. Och det kräver sin organisation. Men har man väl det på plats så har man också kvar kontrollen, och känslan. Det är vi som sätter arbetsförhållandena i vår produktion, ingen annan.  Man tar på sig mer ansvar – det är många som vi ska livnära – men det är definitivt värt det.

Gäller samma filosofi vad gäller ägandet? Uppköpspropåer lär väl knappast saknas. Svante Magnusson skrattar:

– Nej, knappast, men de kommer inte så ofta numera, alla vet svaret: Vi säljer inte. Det har varit antingen investerare eller konkurrenter, men vi har avfärdat alla. Jag och min bror Claes är huvudägare i dag, vi är tredje generationen Magnusson i Hestra, Anton, Niklas, Jacob och Jonas är fjärde. Det är så vi vill ha det, glidande övergångar mellan generationerna i familjen.

– Vi är övertygade om att det har varit rätt affärsmässigt. Som i USA. Hestra är störst på sporthandskar där, försäljningen överstiger till och med den svenska. Men så har vi också funnits där med eget bolag sedan 2003. Många hade nog gett upp under den tiden men vi har gnetat på som de smålänningar vi är, och vi har förstått att amerikaner älskar övertygelse om produkten och hängivenhet och uthållighet i affären: ”I’m here to stay.”

Konsten att överleva

Detta ”Småland” och ”Gnosjöandan” är begrepp som tycks komma upp närhelst man stöter på ett framgångsrikt företag från regionen. Enligt Svante Magnusson går det tillbaka ända till de svenska svältåren på 1800-talet.

– Småland var så fattigt, det var så dåliga förutsättningar för egentligen allting här, inte minst odlingsmässigt. Och många emigrerade ju. Så de som blev kvar bara tvingades att få saker att fungera. Att överleva är en ganska stark drivkraft, säger han med ett minimalt leende. Den är inte lika närvarande i dag förstås, men traditionen är djupt rotad.

– Det är många från såväl näringsliv som myndigheter som har varit i Småland och försökt skriva ned komponenterna i Gnosjöandan, vad är det för något? Men det tycks helt enkelt inte gå att placera någon annanstans geografiskt. Kanske är ett svar på frågan så enkelt som att vi när något är riktigt bra säger: ”det är inte helt fel.” Det finns alltså hela tiden mån till förbättring.

Innan vi lämnar Hestra tar Svante Magnusson oss med till arkivet. I en trång gång mellan hyllorna plockar han ur en gammal kartong fram den allra första Hestramodellen. En stor tumhandske i skinn och vadmal. Med fastnitad tumme för maximal hållbarhet. Kanske var de inte historiens mesta bekväma arbetshandskar. Men de var starten på en historia som 85 år senare bara fortsätter att utvecklas.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Peter Cederling

Publicerat 04.01.2022