Röst genom bruset

Hon står och diskar när hon svarar i telefon. För att övergå till att skrubba ugnen. Det är väl knappast den gängse bilden av Alexandra Pascalidou under kontorstid en vardag, men som för så många andra har hennes normala tillvaro tagit en ofrivillig time-out under den stängda, spöklika våren 2020.

Alltsedan debuten i SVT-programmet ”Mosaik” för 25 år sedan så har hon synts och hörts så mycket att få kan ha missat henne: sett henne i tv, hört henne i radio, läst en artikel eller någon av hennes böcker, lyssnat på en föreläsning, eller en paneldebatt som hon har lett. Eller sett henne själv ta emot ett pris för någon av sina gärningar. Det är en enorm bukett med roller hon har, närmast utan motstycke i svenska medier.

Det var det ingen som trodde när hon växte upp i Stockholmsförorten Rinkeby. Utom Alexandra själv.

Dottern till sedermera skilda grekiska föräldrar i städbranschen var ett busigt, bångstyrigt, blygt barn – men samtidigt målmedvetet. Det senare gjorde att hon utan förutsättningar från varken arv eller miljö i dag har ett långt och spretigt cv. Hon har intervjuat Diego Maradona här, hängt med Ai Wei Wei där, samarbetat med Islands unga premiärminister Katrín Jakobsdóttir si, talat på Metoo-konferens i New York så. Rapporterat i grekisk tv där. I bokform har berättat om utanförskap, fattigdom, kriser, brist och missförhållanden. Men också sökt möjligheter, stöd, lösningar. Allt i expressfart.

– Att jag hunnit med så mycket kommer från bristen, nöden, vreden, och en önskan att skildra världen bortom de svartvita penseldragen, säger hon med stålullens swishande ljud mot ugnsgallren i bakgrunden. Mitt mål är att under min livstid ge så många människor jag kan sina röster tillbaka. Ge dem den värdighet de är värda.

– När jag efter nazisthot fick lämna jobbet som programledare för "Mosaik" tvingades jag att skriva min första bok. Nöden gjorde mig till författare. Jag ville berätta alla historierna som inte rymdes i media. Skrivandet gav mig friheten att skildra livet och världen genom taxiförarnas, mammornas, förortsungarna ögon. Jag gjorde en dokumentär om Greklandskrisen i SVT, ”Vad är det för fel på grekerna?”, och när jag tyckte att den behövde en uppföljare och fick nej så skrev jag boken ”Kaos- ett grekiskt krislexikon” som jag senare gjorde min första föreställning av: ”Alexandras Odyssé” på Göteborgs Stadsteaters stora scen.

Det där sammanfattar Alexandra Pascalidous karriär rätt bra. Motstånd brottas ned, förtroende skapas, projekt plockas fram. Och inte minst viktigt öppnas människor upp så att historierna flyger ur dem. Hon tror att arvet från morfadern – en av de ledande figurerna i den grekiska motståndsrörelsen under andra världskriget och senare inbördeskriget – kan ha med saken att göra. Samma benhårda envishet, att allt går och att aldrig vika ned sig. Liksom revanschlustan.

– Jag mötte så mycket motstånd från olika håll för att jag var flicka, blatte, betongbarn, säger hon. Och jag kan inte komma på något bättre sätt att slå tillbaka, det är ändå en harmlös hämnd: Där fick han som sa att jag inte fixar svenskan, och där fick hon som menade att jag aldrig skulle klara att plugga på universitetet ... För mig har det funkat som bränsle, men inte bara för egen del utan mot alla de fördomar som unga från platser som Rinkeby möter.

Alexandra Pascalidou framhåller att inte mycket skulle ha blivit av om inte hennes genuina intresse för människor funnits. Vi kommer fram till att hon nog är intresserad utan att vara imponerad. Hon möter alla på samma sätt.

– Jag tycks ha lätt för att möta människor och knyta band – tack vare Rinkeby, mångkulturens Mecka – men min klassresa har också gjort att jag känner mig hemtam i olika miljöer. Från miserabla källarlokaler till fina salonger, från missbrukare till megalomana personligheter. Min nyfikenhet gör att människor tycker om mig: jag älskar att ställa frågor och människor älskar att prata om sig själva. Sedan kan det vara romska tiggarkvinnor på en trottoar eller en ung grevinna som öppnar upp sitt slott, båda har jag gjort tv-program om.

Centralt för en sådan som Alexandra Pascalidou är förstås språket. Svenska, grekiska, spanska, engelska, rumänska – överallt där hon rör sig måste sättet hon uttrycker sig på gå fram. Hur har hon utvecklat det?

– Jag tror att mycket sitter i det bristande självförtroendet. Som liten lämnades jag i min mormors vård, hon var analfabet i en grekisk bergsby och det var en språkligt torftig miljö. Oavsett hur jag talar sedan dess så tror jag alltid att min vokabulär inte är tillräckligt rik. Kanske gjorde det mig extra uppmärksam på språkets nyckelfunktion, Makten i att kunna kommunicera och nå fram och ut.

– Men samtidigt som jag säger det så kommer jag på att när jag var med mamma och städade på kvällarna så plockade hon alltid upp tidningar från papperskorgarna och lusläste dem med intresse. Och min pappa fönsterputsaren talar åtta språk flytande. Han hör varifrån folk kommer och pratar med dem på deras språk. Så kanske var min barndom egentligen inte alls så språktorftig, kanske har jag ärvt ett rikt språköra.

Och så pluggade hon. Ingen i hennes släkt hade akademisk bakgrund, men hennes mamma sade åt henne att ”skaffa dig ett papper och bli fri”. Så hon skaffade sig en högskoleexamen i statsvetenskap med internationella relationer som huvudämne och har dessutom läst juridik, kreativt skrivande, nationalekonomi och företagsekonomi.

I dag bor Alexandra Pascalidou i Stockholms innerstad, men hon är en i högsta grad global journalist, om en titel ska användas. Hon är ständigt i rörelse, kallar sig nomad och menar att ”mitt hjärta är mobilt”. Hon har sociala trådar som sträcker sig runt halva jorden och märker i kanske extra hög grad hur världen har stängts sedan coronakrisen slog till. De fysiska mötena är inställda på obestämd tid. Egentligen borde hon lida rätt svårt av läget, men hon ser ljusglimtar.

– De stängda gränserna, protektionismen och nationalismen är övergångsstadier, tror hon. Det vi behöver nu är mer öppenhet. Den här krisen har fått oss att se våra medmänniskor med andra ögon. Underbetalda, överbelastade undersköterskor och vårdpersonal heroiseras och applåderas: människor i samhällsbärande funktioner värderas på ett nytt sätt.

– Jag tror att vi kommer att inse att alla våra öden är sammanflätade, fortsätter hon. 

”När något går sönder så frigör det utrymme för något nytt. Eller som Leonard Cohen uttryckte det: ’There is a crack in everything. That's how the light gets in.’”

När detta en gång är över kommer staterna se att de behöver rusta sina välfärdssystem, att hälso- och sjukvården behöver mer resurser och att samarbete över gränserna blir livsnödvändigt. Och vi som individer kanske värdesätter vår kvalitetstid och vårt nära umgänge mer än förut.

– Och tänk vad teknologin har räddat oss! Under tidigare pandemier kunde ingen utbyta information med varandra, ge råd, stöd, information, inte ens utbyta skämt. Den digitala globaliseringen sker nu i rasande fart och idéer flödar mellan länder, forskare, författare. Mitt största hopp just nu är det faktum att när något går sönder, som i denna stora kris, så frigör det utrymme för något nytt. Eller som Leonard Cohen uttryckte det: ”There is a crack in everything. That's how the light gets in.”

Att vara fast i sitt hem är å ena sidan något av ett fängelse men å andra sidan har det lärt henne att hon egentligen är en introvert eremit som njuter av tystnaden och ensamheten. Och att hon, vid sidan av sitt rättvisepatos, sin kamp och sin revanschlusta, brinner starkt för förståelse och försoning.

– Jag kommer från ett ateistiskt hem, men har väl utvecklat någon form av egen tro. Det är högst universellt. Det arbetet börjar hemma, att förlåta sin närmaste för eventuella oförätter. Eller som när jag sökte upp nazisten Martin Karlsson efter att han i 13 års tid hade hotat mig men nu mejlat en ursäkt. Man måste inte alltid förlåta, men försöka förstå, ta reda på vad som driver människor. Förlåtelse kan ju också handla om att ur ett egoistiskt perspektiv frigöra sig, att släppa taget.

– Men så kommer jag också från Grekland där förlåtelsen är central i den kristna läran. Dessutom är det ett inbördeskrigsdrabbat land: på sådana ställen handlar det ju verkligen om försoning och förståelse för at kunna bli en nation igen. Där grannar har mördat varandra.

Alexandra Pascalidou ser att även om klichébilderna av hennes två hemländer förstärks under coronakrisen – ungefär: ”känslokalla och pålitliga Sverige, känslostarka och opålitliga Grekland” – så blir det tydligt att folk på båda ställena söker de bestående värdena. I Sverige talar de på presskonferenserna om ”de äldre” medan den grekiska statsepidemiologen gråter när han talar om ”våra mödrar och fäder, våra mor- och farföräldrar som byggde landet”.

För egen del ser hon framtiden som högst oviss. Journalistisk och medier blir ett allt snävare fält att söka sitt levebröd i. Men så kommer det där ljuset tillbaka genom sprickan:

– Bara jag får vara med på något sätt och sudda ut gränser; mellan människor och nationer, så blir det bra. Jag vill bidra till att minska glappen.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Karl Nordlund

Publicerat 03.05.2020