Rättigheter för miljarder
I boken Den sista lägerelden skildrar sportjournalisten Olof Lundh den pengastinna, korrumperade och dramatiska världen bakom sporträttigheterna. ”Journalistiken har brustit när vi inte granskat det här”, säger han.
Alla med den minsta gnutta sportintresse vet hur det är: Plötsligt krävs det ett nytt tv-abonnemang från en ny leverantör för att se favoritlaget. Eller en ny app. Eller så måste du köpa ett helt sportpaket med sporter du inte bryr dig om för att kunna se det du vill.
Bakom kulisserna rör sig ett konstant pågående miljarddollardrama där storpolitiska intriger, korruption och lögner avlöser varandra. Den vanliga sportkonsumenten – som mest bara vill ha lite fotbollsgodis – ser inte ens en bråkdel av det.
Märkligt nog granskas den här världen förhållandevis sällan, trots att den fullkomligen svämmar över av klickvänliga historier. Om just detta har nu sportjournalisten Olof Lundh skrivit boken Den sista lägerelden.
Olof Lundh
Ålder: 58 år.
Gör: Sportjournalist, krönikör på TV4:s fotbollssajt Fotbollskanalen, krönikör i Dagens Industri. Har skrivit ett flertal granskande böcker om fotboll.
Familj: Två vuxna barn, särbo.
Favoritlag: Leeds United, Landskrona Bois.
Dold talang: Tyvärr ingen, i så fall dold för mig själv.
Egna sportmeriter: Spelade handboll i Lugi, men mest i lag 2 eftersom årgången 1966 var bäst i Sverige.
Varför skrev du den?
– Jag har alltid varit fascinerad över att det här inte granskas. Om man tittar på de senaste tio åren har det slutits många mångmiljardavtal som i sin tur har gett hundratals miljoner till agenter och andra. Det är ett skäl. Det andra skälet är att journalistiken kring det här ofta är lite enfaldig. Man målar ut någon som en skurk, som att världen är svart eller vit, när alla vet att det är mycket mer komplicerat.
Titeln Den sista lägerelden syftar på idrottens roll som en av de sista samlande företeelserna. Innan sociala medier, streaming och smarta mobiler fanns det gott om saker som fick hela familjer, kompisgäng och samhällen att enas och rikta uppmärksamheten åt samma håll. Alla såg samma nyhetsprogram, såg samma filmer och avnjöt samma fredagsunderhållning i någon av de fåtaliga tv-kanalerna.
– Melodifestivalen och Eurovision samlar de flesta. Och Kalle Anka på julafton. Men sen är det ju sport. Trots att OS sändes på en streamingtjänst som Max, träffade jag inte en människa som inte hade följt Truls, Duplantis och Sara Sjöström förra sommaren. Det är den otroliga dragningskraften som gör att så många slåss om att få sända den.
Där stora pengar finns, finns också människor som gör nästan vad som helst för att komma över dem. I Den sista lägerelden skildras mycket som är såväl etiskt som juridiskt tveksamt. Agenter med en uppsjö företag som alla är registrerade på skatteparadis, stora summor pengar som levereras kontant i bruna kuvert, mutor som (ibland) resulterar i fängelsestraff.
Har du känt att du kommer för nära en värld som är lite läskig?
– Nej, det tycker jag inte. Men det är korrekt att det är en störd värld som har fått verka länge utan insyn. Ofta är det ju ideella eller lågavlönade ledare för förbunden, som har kontroll över rättigheter som är värda väldigt mycket pengar. Det är klart att det öppnar för frestelser. Jag tycker mer att det är konstigt att vi som journalister låter den vara.
Hur ser vi på idrott om 15 år?
– Jag tror att det kommer att finnas en längtan efter det som är äkta. Det är nog det som kan förklara att så många går på allsvenskan i fotboll. Man vill ha någonting som är annorlunda än Champions League och Premier League. Något äkta och nära. Men jag tror samtidigt att vi kommer att se idrotter som förändras. Unga människor kommer att vilja ha idrotter med fler avgörande moment. Se bara hur bordtennisen har förändrats: när Truls Möregårdh vann Smash-turneringen i Malmö tidigare i höstas så var det mer som en nattklubb än en dammig gymnastiksal.
Text: Kalle Dixelius Foto: Rickard L. Eriksson
Publicerad 29.09.2025
