Pengar gör dig smartare

Inte så få har genom tiderna ansett att fattiga är lata, omotiverade eller till och med obegåvade. Den som frågade Margaret Thatcher, premiärminister i Storbritannien, fick svaret: ”för att de har en defekt i personligheten”.

Men det finns forskning som visar något annat. Nämligen att den som lider en konstant brist – på pengar, mat, trygghet – är så marinerad av tillståndet att hjärnan fungerar sämre. Bristen utvecklar ett mentalt tunnelseende och långsiktiga mål ignoreras.

För dryga decenniet sedan tittade två forskare vid Harvard närmare på saken. Två fältstudier, i vitt skilda miljöer, gjordes: en i en galleria i New Jersey och en bland sockerrörsarbetare i Indien. Man testade deltagarnas intelligenskvot under olika förhållanden. I New Jersey delades försökskaninerna upp i två grupper – rika och fattiga – och presenterades för två fakturor som skulle betalas. En på 150 dollar och en på 1 500 dollar. När IQ-testet genomfördes i samband med den lägre kostnaden visade de fattiga samma IQ som de rikare. Men med 1 500-dollarkostnaden för ögonen presenterade de fattiga ett signifikant sämre resultat. Under den andra undersökningen, i Indien, genomfördes ett IQ-test före skörden och innan lönen, och ett strax efter skörden när pengar rullat in. Samma sak här: undersökningen visade på ett rejält lägre IQ före skörden och normala nivåer strax efteråt när det dagliga behovet kunde betalas för.

“Att vara fattig är som en dator som har en tung process rullande i bakgrunden, nöden verkar skapa samma effekter på den mänskliga kognitiva kapaciteten”, som en av forskarna uttryckte det i Los Angeles Times.

Undersökningen som försvann

Alla samhällen brottas med fattigdom, vilket påverkar hela befolkningen. Inte på grund av sentimentalitet, den är nämligen jättedyr för oss alla. En rad program och bidragssystem har sjösatts världen runt, men inte så många har slagit väl ut.

Det finns dock undantag, som försöken med basinkomst.

Att alla medborgare regelbundet ska ges en garanterad summa för att klara mat och husrum kan låta lika befängt som dyrt, men har visat sig effektivt vad gäller samhällelig trygghet: färre brott och bättre folkhälsa är bara två av fördelarna. Och de offentliga utgifterna – som bidrag, rättsväsende, sjukvård – har sjunkit parallellt.

Basinkomst är ingen ny, vild idé. Redan den engelska ämbetsmannen Sir Thomas More skissade på det i boken Utopia som utkom 1516. Han har genom århundradena följts av såväl höger- som vänsterlutande personer, från Martin Luther King till Richard Nixon och Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman.

Men basinkomst har också genomförts i praktiken, som i kanadensiska Dauphin. 1974 beslutades att alla vuxna skulle ges en låg men stadig summa pengar, precis så att livets nödtorft täcktes. Och så skickades forskare och statistiker dit. Experimentet pågick i fyra år. Vid nästa val vann ett parti som inte var förtjusta i basinkomstidén, varpå forskningen upphörde. För att efter 25 år plockas fram av Evelyn Forget, professor i samhällsmedicin och folkhälsa. Efter tre års körningar av datan från 1970-talet fann hon att under de fyra åren hade barnen presterat bättre i skolan och fler läst vidare, sjukskrivningarna var färre, brott som våld i nära relationer minskade drastiskt och graden av psykiska sjukdomar sjönk. Och, intressant nog, människor hade inte arbetat mindre, förutom föräldralediga och studenter.

Kanada är inte enda landet där basinkomst har prövats. Vitt skilda platser som Mongoliet och Iran har också testat, och varje gång sägs resultatet vara slående positivt.

Så varför inte mer än lokala experiment? För att inte tillräckligt många tror på idén att man ska få pengar utan att ha förtjänat dem. Men hur det än blir med basinkomst torde det i alla fall ha framgått att fattigdom inte är en karaktärsbrist. Den är brist på pengar.

Text: Niklas Wahllöf
Bilder där inget annat nämns: Shutterstock

Publicerat 01.01.2025