När ett imperium faller
Då protektionism och bildningsfientlighet tar över, så upplöses även de största och mest framstående imperierna med åren, skriver idéhistorikern Johan Norberg i sin nya bok.
För två år sedan ställde influeraren Saskia Cort en fråga på Instagram: ”Hur ofta tänker män på romarriket?” De tillfrågade hävdas ha svarat: ”Flera gånger i veckan”. Eller till och med: ”Hela tiden.” Och så var romarriket överallt än en gång – drygt 1 500 år efter imperiets upplösning. Instagramtrenden var, som så många andra präriebränder på de sociala medierna, djupt löjlig, tillika osann – det är inte troligt att de flesta män oupphörligen tänker på romarriket.
Men tänk om där fanns ett relevant korn av samtiden?
Här och var i världen tycks åtminstone politiker i ledande ställning just nu ofta tänka på gamla imperier. Viljan att återuppliva dem, eller starta nya. I lilla Ungern har premiärminister Viktor Orbán upprepade gånger pratat såväl motsägelsefullt som nostalgiskt om dubbelmonarkin Österrike-Ungern och – ännu större och ännu mer motsägelsefullt – det Ottomanska riket vilket Ungern var en del av. Ett annat mer pockande exempel är USA, som med Donald Trumps andra vända vid rodret putsat upp en ny stormaktsväldesidé: annektera suveräna stater, bygga murar kring territoriet, straffa bilateral handel liksom människors rörelser över gränserna. Och snabbt lägga en fast hand över statsapparaten. Inte så få av Trumps anhängare ser honom som en modern Julius Caesar – endast Donald kan rädda USA.
Inte lika många pratar om det stora missförståndet i ekvationen.
Svenska idéhistorikern och liberala debattören Johan Norberg hävdar i sin nya och internationellt hyllade bok Peak human: What we can learn from the rise and fall of golden ages att gemensamt för imperiers framväxt, och framgång, har varit en liberal hållning: handel och immigration, av såväl bildning som intellektuellt och tekniskt utbyte. Inte dess motsats, protektionism och introspektion.
”Den övergripande hypotesen är att man skapar storhet genom att vara öppen för saker man inte har,” sa Norberg nyligen i en intervju i magasinet Filter.
”Sedan kan det gestalta sig på massor av sätt. Romarna lade med väldig brutalitet andra regioner och folkslag under sig, men var sedan väldigt duktiga på att absorbera och integrera dem i det romerska systemet. Abbasidkalifatet bjöd in forskare och lärda människor från alla världens hörn och översatte och systematiserade deras kunskap. Atenarna gav alla fria män möjligheten att tala inför församlingen och blev lite klokare genom att låta fler hjärnor försöka lösa olika problem.”
Johan Norbergs bok täcker imperiers uppgång och fall – de faller ju alltid, förr eller senare – under tre tusen år. Ett intressant exempel är Song-dynastin. I tre hundra år regerade det tekniskt, ekonomiskt och kulturellt högtstående imperiet. Under Song-eran uppfanns papperspengar, krutet, boktryckeriet och kompassen. Handelsflottan var betydande, inte alls dess militära motsvarighet. Det var med handel och idéer utifrån som man byggde välstånd. När småningom, efter en period av mongolskt styre, Ming-dynastin tagit över var man tillbaka i forntiden. Reaktionära lagar infördes, fri rörlighet var över, slaveri återinfördes och, just det, handel med utlandet resulterade i dödsstraff. Till och med konstruktioner av oceanvärdiga skepp bannlystes. Protektionismen segrade, men kinesernas medelinkomst föll med hälften. Man hade börjat blicka inåt, inte utåt.
Om vi nu ska fortsätta tänka på romarriket så växte det sig starkt genom bland annat medborgarskap – förvisso genom brutal erövring – vilket också medförde nya, legitima, idéer (från exempelvis grekiska slavar), man byggde smidiga handelsvägar och antog en progressiv beskattningsmodell. Så varför föll även det tusenåriga Rom? Man orkade till slut inte expandera mer, inte ens hålla fortet när exempelvis barbarer invaderade, man drabbades av pandemi och missväxt – och man införde en ödesdiger ekonomisk politik som skapade inflation och dödade den internationella handeln. Varpå arbetslösheten växte och statsfinanserna blev för ansträngda.
Alla seriösa historiker är åtminstone ense om en sak: Inte föll Rom på grund av det som den republikanske talmannen i USA:s representanthus, Mike Johnson, har påstått: ”Ett skenande homosexuellt beteende.”
Så var i imperiehistorien befinner vi oss nu? Johan Norberg menar att ingen tid har varit mer gyllene än den vi befinner oss i nu. Av alla framsteg som människan har gjort under de senaste 10 000 åren så har hälften skett sedan 1990, när det sista (?) imperiet, Sovjetunionen, somnade in och öppenheten vaknade.
”Att vara öppen gör att man möter andra människor, med andra vanor, gudar och produktionsformer, som man kan lära sig av”, säger han till Filter. Man kan inte säga annat än att hans bok åtminstone är vältajmad. Och att Julius Caesar faktiskt var en diktator.
Text: Niklas Wahllöf Bilder: Shutterstock
Publicerad 24.07.2025
