När allt flyter

Masterna står givakt i hamnen. För att vara på västkusten blåser det en ovanligt lätt bris, mer som en lätt krusning på ytan. I viken går strandängen ned i vattnet, men bara några meter ut i havet syns de karakteristiska västkustklipporna: rosaskimrande, karga och varma av solen.

Jonas Turitz tar emot i blå pikétröja, snabba seglarglasögon och en solbränna man bara kan få av många timmar till sjöss. 

– Jag växte upp på halvön där borta. Den heter Särö, säger han och gestikulerar bortanför havet av segelbåtsmaster.

– Där jag vill påstå att min kärlek till havet och skärgården började. Vi bodde vid en vik och jag hade en kompis som bodde på andra sidan viken. Det var lättare att sätta sig i den lilla ekan med aktersnurra än att cykla dit. Båtar och båtliv sitter i ryggmärgen sedan dess. Havet var min lekplats.

Här, på Föreningen Sandö Hamns båtklubb, tillbringar han flera dagar i veckan. Han bor bara ett stenkast bort och är vice ordförande och sekreterare i båtklubben. De senaste tre åren har det blivit väldigt mycket båtliv och allt mindre arbete, berättar han nöjt.

– Jag försöker leva efter den filosofin att man måste ha något vettigt att göra. Jag vaknar klockan sex i stort sett varenda morgon, vare sig jag vill eller inte. Då är det bara att kliva upp och göra någonting.

Och det gör han. Utöver sina uppdrag och sitt engagemang i hamnen och båtklubben är Jonas Turitz ordförande i Västkustens Båtförbund och styrelsemedlem i Svenska Båtunionen. Med andra ord: han är djupt, djupt engagerad i svenskt båtliv.

– Alla de här organisationerna gör väldigt bra saker, det har jag insett sedan jag blev mer involverad i båtlivet. Dessutom tycker jag att det är roligt. Svenska Båtunionen är ju en stor organisation, vi representerar cirka 187 000 båtägare i Sverige som är medlemmar i drygt 900 klubbar som den här.

Grundade EPA

Men låt oss backa bandet lite. För Jonas Turitz har inte alltid gått omkring med snabba seglarglasögon och djup solbränna på västkusten. Frågan är bara var sagan börjar? Börjar det med farfar Herman Gustaf ”HG” Turitz, sonen till baltiska invandrare som startade bland annat EPA och var en smått legendarisk profil inom svensk detaljhandel?  Eller med familjens flytt till England när han själv bara var sju år? Utbildningen i USA? Återvändandet till Sverige?

Det är svårt att säga. Men så här var det: Jonas Turitz pluggade i England och USA och hade siktet inställt på att komma tillbaka till Sverige för att arbeta. Jobbet var redan säkrat: han skulle börja på Saabs internationella säljavdelning. Ett kanonjobb för en nyexad, hungrig kille i slutet av åttiotalet.

– Så jag flyttade hem. Men den påsken fick jag ett brev från Saab. Där stod det att ”vi är ledsna, men den internationella försäljningen ska flytta och ditt jobb finns inte kvar”. Tråkigt! Men ja ja.

I stället började han prata med folk. Bland annat en granne, som erbjöd honom jobb. Han kunde börja på måndag.

– De hette Erlandsson Handel AB och höll på med handel, import, marknadsföring och försäljning av hemelektronik: tv-apparater, stereoanläggningar, mikrovågsugnar, bakmaskiner. Massor med roliga saker. Och det var så jag kom att börja jobba med hemelektronik.

Kunderna stod på kö

Sedan dess har han varit prylarna trogen. Erlandsson Handel AB gick under i sviterna av fastighetskrisen under det tidiga 90-talet, men Jonas Turitz fortsatte att arbeta med de där apparaterna som många av oss älskar att köpa, packa upp och läsa bruksanvisningarna till.

Han började resa till Kina regelbundet för att gå på mässor, knyta kontakter och köpa in hemelektronik. Det ena ledde till det andra och till slut – med den självklarhet som ibland brukar kallas ”ödet” – hamnade han i Kungsbacka igen. Närmare bestämt hos Bergsala, ett företag som sedan början av åttiotalet haft den nordiska agenturen för att sälja den japanska giganten Nintendos produkter.

– Men spelbranschen är väldigt trendkänslig. Ibland gick det superbra, men ibland dippade det helt. Därför behövde de mer trygga varumärken och det var för ett sådant varumärke jag blev produktchef. Cobra hette det, ett amerikanskt märke som tillverkade kommunikationsutrustning för båtar bland annat.

Och det gick bra. Så småningom fick han jobbet som försäljningschef för Bergsalas stolthet: Nintendo. Han fick jobbet lagom till att man hade lanserat en av de största spelframgångarna någonsin: Nintendo Wii.

– Vi hade inte tillräckligt med varor så vi var tvungna att allokera ut dem till kunderna fem jular på rad. Folk stod i kö för att köpa dem. Alla ville vara bästa kompis med mig de där åren, för alla ville ha en Wii. Det var helt sanslöst.

Ögonen lyser när han berättar om affärerna, kunderna, dealarna och produkterna.

Hade du kunnat göra affärer med vad som helst, tror du? Är det själva affären i sig som lockar?

– Affären är jätterolig. Men jag hade inte varit lika inspirerad och haft samma drivkraft att göra affärer med någonting som jag tycker är tråkigt. Att lansera en helt ny produkt däremot, det innebär ju att du ska få konsumenten att förstå att han har ett behov av just den här produkten. Man säljer ett koncept. Det tycker jag är jätteskoj. Jag hade aldrig kunnat göra det med …

Han ser sig omkring i det lilla klubbrummet där vi sitter och pratar. Till slut fastnar han för en anonym kontorsstol.

– … stolar till exempel. De är säkert bekväma och fina och allt möjligt. Men de är ju inte roliga.

Vilket för oss till nutiden igen. Han har avvecklat sig själv från Bergsala i allt väsentligt. Han har lite styrelseuppdrag och konsultar då och då. Men när Bergsala introducerades på börsen för tre år sedan, valde han att ta ett steg åt sidan.

– Jag fattade ju att det skulle bli annorlunda redan när vi jobbade inför introduceringen. Regler, compliance och allt vad det nu är. Jag har alltid varit entreprenör i småbolag och jag gillar den miljön. Jag var rätt säker på att jag inte skulle gilla att vara så uppstyrd och ha så långa beslutsvägar som det är i ett noterat företag. Så jag bestämde mig för att kliva åt sidan. Men jag är fortfarande där ibland.

Nu har han i stället valt att ägna det mesta av sin tid åt det han gillar allra mest, till och med mer än hemelektronik: båtarna. Havet. Båtlivet, vinden, regnet, tjôtet på bryggan och kluckandet mot skrovet när man lagt till i en skyddad naturhamn.

– För mig har båtlivet två sidor, eftersom jag både seglar och kör motorbåt. Att segla är total avkoppling. Det är bara jag, havet och vinden. Och jag måste göra det bästa av situationen, spelar ingen roll om det är en vacker solskensdag eller om det är busväder. Man måste behärska allt.

– Och så det där med motorbåt. Det är ju en liten upptäcktsresa varje gång. Jag vet inte hur många gånger jag har kört den här kuststräckan. Säkert tusentals gånger. Ändå ser jag något nytt nästan varje gång. Som i går, när jag körde hem båten själv. Jag liksom bara …

Han tystnar en sekund och letar efter orden.

– … alltså det är så fantastiskt fint. Det är så vackert.

Jonas Turitz om …

… att elektrifiera motorbåtar:

”Helt rätt. Och det finns många aspekter av det. Stora båtar kan ha elmotorer, små båtar också. I väldigt många hamnar runt om i Sverige vimlar det av gamla tvåtaktsmotorer som är jättedåliga för miljön. Där finns det program för att byta ut dem, där man får en ekonomisk kompensation. Jag har en elmotor på min segelbåt och den funkar hur bra som helst.”

… när han själv spelar Nintendo:

”Nästan varje gång jag flyger. Då tar jag fram min Switch. Men det är uteslutande pusselspel. Inte Super Mario Bros och sådant, det har jag inte fastnat för. Jag är väl för gammal, jag blir bara stressad.”

… vad han ska göra i sommar:

”Det blir en sväng till Stockholm för att se på Pink med min fru, son och hans flickvän. Sedan blir det båt här på västkusten. Hälsa på vänner och ta det lugnt. Jag har seglat i Kroatien och Karibien och alla sådana grejer och det är fantastiskt fint. Men det är något speciellt med den svenska sommaren. Jag föredrar att vara kvar här.”

… om han har någon ouppfylld båtdröm:

”Det skulle väl att vara att ha en egen småbåtshamn kanske. Där jag är hamnkapten och går runt och tar tag i saker på riktigt. Det skulle vara en väl fungerande hamn med ordning och reda, precis som på en båt.”

Text: Kalle Dixelius Foto: Karl Nordlund

Publicerat 24.06.2024