Lita på din inre kompass

Vi har alla varit med om det: När reglerna, direktiven, paragraferna eller excel-arken står i vägen. Trots att all mänsklig instinkt säger att ”det här borde inte vara något problem” blir det ändå nej. Bara därför att.

I Per Kristenssons och Klas Hallbergs nya bok Rätt räcker inte radas exemplen upp, det ena mer frustrerande än det andra. Paret som byggde ett attefallshus som var tvunget att rivas för att det stod 34 centimeter för nära tomtgränsen. Någon annan ville såga ned en trafikfarlig gren men fick inte göra det, för att det fanns ”regler”. Eller Åke, 90 år, som träffade 66 läkare och fick 15 antibiotikakurer på ett och ett halvt år, utan att egentligen få hjälp.

– I Åkes fall är det viktigt att påpeka att ingen läkare har gjort något fel. Men ändå har Åke inte fått hjälp. En massa människor har gjort en massa saker och det lyser grönt i varenda ruta – men det har inte uppstått något värde. Och det här är översättningsbart till alla branscher och alla verksamheter, säger Klas Hallberg.

Nu har det gått för långt

Budskapet i boken är enkelt, men ack så svårt att omsätta i verklighet: försök att dra ned på antalet KPI:er, effektivitetsmatriser, ramdirektiv och regler. Lita mer på vår inre kompass, förnuftet, rimligheten. Men hur? När vet man att regelivern har gått för långt? Per Kristensson betonar att det inte går att komma med några regler om regler – det är helt enkelt upp till varje organisation och företag att avgöra det.

– En aspekt är att tänka på varför man gör det man gör. Vad finns jag till för? Alltså någon typ av existensberättigande. De här läkarna som träffade Åke till exempel. Någon borde ju ha tänkt att vänta lite nu: den här patienten är ju sjuk. Är det inte bättre att jag använder min läkarkompetens och hjälper honom än att jag bara gör som jag är tillsagd? säger Per Kristensson.

Klas Hallberg viftar ivrigt i sin Teams-ruta och vill in i samtalet.

– Man tränar ju sitt omdöme genom att utsätta sig för att ha dåligt omdöme. Det är en 10 000 år gammal regel. Vi måste våga göra mer fel. Rädslan att göra fel och därmed få hypotetiska konsekvenser – det är ju halva idén med vår bok. Vad vill vi att folk ska göra? Ja, men våga göra något.

Dumskallarnas sammansvärjning

Men, säger vän av ordning, det finns ju minst lika många exempel på när någon har just litat på sitt omdöme och det har gått käpprätt åt skogen. Väldigt många människor har ju omvittnat uselt omdöme? Klas Hallberg blir om möjligt ännu ivrigare.

– Jo men absolut, alltså det här har jag ägnat mycket tid åt. Jag brukar ta förskolläraren i Göteborg som exempel, han som tejpade för munnen på barnen när de skrek och gnällde för mycket. Om vi tror att vi kommer åt den typen av dåligt omdöme med att skriva riktlinjer, då måste vi också ha riktlinjer för att du inte får stänga in barn i garderoben, hänga dem i träden eller slänga dem i hamnen – och så vidare.

Vad är knepet då?

– Vi behöver se till att det lilla teamet är psykologiskt tryggt nog för att folk ska våga säga ifrån. Vi behöver ha en hög readiness för att upptäcka att ”nu är Gunnel ute och seglar igen”, och dessutom en kultur där vi kan säga det utan hon känner sig påhoppad. För att hantera individuell idioti behöver vi kollektiv klokskap.

Per Kristensson tar sig in i samtalet med en försynt vinkning.

– Målet är att när företag och organisationer gör fel, ska de inte säga ”vi ska se över våra rutiner’” I stället ska de säga ”vi ska se över vår omdömesförmåga”.

Text: Kalle Dixelius

Publicerad 27.10.2025