In i det vilda

Det är årets hetaste dag i Stockholm, termometern dallrar kring 30-strecket, och Filippa Tarras-Wahlberg sitter och dricker Coca-cola med is på en uteservering. Hon verkar dock oberörd av värmen. Men så är också sådana här temperaturer ingenting i södra Afrika, där Filippa har varit ett otal gånger sedan 2003.

Då hade hon precis gått ut gymnasiet och valt att ägna ett halvår i Kenya som volontär på ett reservat för föräldralösa schimpansungar. Föräldrarna hade skjutits under tjuvjakt. I dag, sjutton år senare, är Filippa Tarras-Wahlberg grundare av och verksamhetschef för Wildhood Foundation. Stiftelsen samlar in medel till och supportar lokala organisationer som bekämpar den eskalerande tjuvjakten på plats i Afrika. Och här handlar det inte om schimpansungar längre.

– Tjuvjakt och illegal handel är ett globalt problem men det är i framför allt Afrika som den grova organiserade brottsligheten sysslar med jakt och utsmuggling av delar från vilda djur, berättar Filippa Tarras-Wahlberg.

Många kanske har ett hum om vilka kroppsdelar det handlar om: betar och horn. Man dödar inte de stora djuren för köttet – det är inte hungriga magar som ska mättas utan människors, främst i Sydostasien, efterfrågan på traditionell medicin och statussymboler som ska tillgodoses. Genom till pulver malda eller skulpterade och polerade delar.

– Noshörningens horn är världens i dag dyraste material, berättar Filippa. Inget går att jämföra, varken guld, kokain eller saffran... Upp till 100 000 dollar kilot har horn sålts för på den svarta marknaden. Då en genomsnittlig noshörning har ett horn på sju åtta kilo kan alla räkna vad ett sådant byte är värt, när det har smugglats ut och säljs illegalt.

Men nu har vi sprungit rakt in i problematiken. Hur kom det sig att en tjej från Lidingö i Stockholm föredrar att tillbringa sin tid i den afrikanska bushen med beväpnade parkvakter? Det där halvåret med schimpanserna 2003, det som började lite som ett spännande äventyr, hade satt spår i Filippa. Det var svårt att komma hem, berättar hon, efter att ha haft lejon utanför dörren varje natt och bytt vad som kändes som flera hundra schimpansblöjor om dagen – de ofta bara par månader gamla ungarna blev nästan som hennes egna när de drack välling ur flaska i hennes famn.

– Jag hade alltid haft ett intresse för djur och miljö, säger hon, men visste inte riktigt vad jag gav mig in på. Men när jag landade i Nairobi i solnedgången och tittade mot den blodröda himlen där ett par giraffer gick i horisonten – det var en så otroligt stark upplevelse att komma till Afrika.

– Då var inte tjuvjakt en sådan stor sak, eller i alla fall inte av den omfattningen. Det var först runt 2007 som den organiserade tjuvjakten kom igång och det hänger ihop med den ekonomiska tillväxten i Asien. När det var som värst dödades 100 elefanter per dygn. En varje kvart. Det är fler än vad som föds och populationen hinner inte återhämta sig. Så flera av de ikoniska djurarter som vi lärt oss känna igen kommer vara utraderade snart, om vi inte gör något.

Efter Kenya ledde intresset för kommunikation henne in i marknadsföringsvärlden, och småningom landade hon jobbet som pr-chef på Lindex. Det blev åtta otroligt lärorika och roliga år där, som hon uttrycker det, och under en enorm utvecklingsresa för företaget. Men tjuvjakten i Afrika gav henne ingen ro, och nu bestämde hon sig.

– När jag förstod hur illa det var så insåg jag att jag inte kunde fortsätta vara passiv månadsgivare till halvt anonyma organisationer. Så jag började läsa på, jag sökte jobb, försökte över huvud taget hitta platser som jag kunde göra skillnad på i kampen mot tjuvjakt. När jag inte hittade rätt fick jag börja på egen hand! 

– Jag registrerade en insamlingsstiftelse och bestämde mig för att jag skulle fira min första insamlande 500-lapp och tänkte att kan jag samla in åtminstone lika mycket som jag själv varje år gav till olika organisationer så skulle jag i alla fall ha gjort en större impact. Och när summan var uppe i 500 000 kronor förstod jag att jag inte längre kunde syssla med det här på kvällar och helger. Jag fick hitta ett sätt att göra detta på heltid!

Och impact blev det ju. Sedan starten 2016 har Filippa Tarras-Wahlberg samlat in över 7 miljoner kronor till arbetet för att bekämpa tjuvjakt i fält. Målet är att Wildhood ska ha så låga overheadkostnader som möjligt och en stor del av verksamhetens kostnader täcks av företag som ställer upp pro bono. Insamlingen möjliggör för insatserna i fält att skaffa utrustning till övervakning och direkt aktion. Och det behövs en hel del utrustning, det är inga små områden.

– Bara Krugerparken som ligger i Sydafrika och sträcker sig in i Mocambique är större än Danmark. Den är till stora delar stängslad, men hur bevakar man en yta stor som ett land? Så det handlar om allt från flygplan och specialtränade hundar till patrullerande vakter.

Hur hittar man lokala partner i södra Afrika?

– Jag hade en lång researchperiod, en lång lista på potentiella partners. Jag hade bestämt att Wildhood skulle vara en liten, effektiv och transparent organisation där varenda krona skulle komma fram och göra skillnad. Så jag begav mig ut på en ganska omfattande turné till Afrika och Indonesien. Det var avgörande, att få träffa människorna bakom, följa med ut när de arbetar. Till slut hade jag en short list. När jag insåg effekten och engagemanget av det nära samarbetet så fanns inte länge några tvivel.

Det har varit viktigt för Filippa Tarras-Wahlberg att givarna ska kunna följa insatserna nära, och om de så önskar besöka arbetet de stödjer på plats i Afrika.

– Jag tror att det skapar ett större engagemang att om du donerar, säg, 10 000 kronor för att ett övervakningsplan ska kunna patrullera, får en film skickad till dig när piloten lyfter tre dagar senare. Eller komma ned och se det själv.  Det är just det som långsiktigheten med att ha få partnerorganisationer ger, det blir mer effektivt än att sprida insatserna hit och dit.

Hon har också insett att den egna längtan till Afrika får stillas under kortare besök. Det är här hemma hon gör störst nytta.

– Det hade varit fantastiskt och självförverkligande att flytta till en häftig plats och bo och jobba där, säger hon, att vara där djuren finns. Men det är här hemma som jag kan dra in miljoner, och göra verklig skillnad, säger hon.

Hur ser det då ut efter eskaleringen 2007? Vi hör ibland på nyheterna om en cynisk, grym tjuvjakt genomförd av organiserade ligor, men också om internationell svartlistning av sådant som elfenben. Hur står sig de vilda stammarna?

– Situationen är väldigt allvarlig, och utrotningen av arter är ett hot mot hela mänskligheten och de ekosystem som vi är beroende av, säger Filippa med en bara halvt dold grimas. Det är väldigt många som säger att de trodde att de hade minskat, men det är alltså tvärtom. Det är så mycket pengar i det här och när en kris som corona kommer och stryper turistströmmarna till de här länderna och ödelägger vildmarken så kan tjuvjakten och den illegala handeln ta större plats. Hotet mot djuren är alltså extra stort ju nu! Och det gör det här ämnet så speciellt, att det handlar inte bara miljövård eller att rädda djur, utan att faktiskt bekämpa grov, organiserad brottslighet. Att infiltrera kriminella nätverk, varav vissa har koppling rakt upp till den absoluta politiska toppen, vilket också gör arbetet farligt. Flera av dem jag har arbetat med har vid olika tillfällen behövt gå under jorden, berättar hon.

”Att infiltrera kriminella nätverk, varav vissa har koppling rakt upp till den absoluta politiska toppen, gör också arbetet farligt. Flera av dem jag har arbetat med har vid olika tillfällen behövt gå under jorden.”

– Men, säger hon och lyser upp: Något jag lärt mig de här åren är att vara tydlig med vad det är jag samlar in medel till. Inte "hjälp mig att rädda djuren" utan "de här åtta kvinnliga parkvakterna behöver arbetstimmar, uniformer och vapen. Och du kan få uppdateringar om hur de arbetar”.

– Och just kvinnorna är en sådan otrolig framgångsfaktor. Både i fält och totalt sett. Av den lön som hamnar i handen på en kvinna går tre gånger så mycket tillbaka till hushållet som om en man hade fått samma peng. Kvinnan investerar sin lön i barnens skolgång, sjukvård och hälsa. Vilket ger effekt på hela samhället, bekämpar fattigdom, vilket i sig minskar tjuvjakten. Och kvinnors status ökar, våldet mot kvinnor minskar och eldstrider mellan tjuvjägare och kvinnliga parkvakter är ovanliga. Faktum är att de kvinnor som jag jobbar med aldrig, inte en gång, har behövt avlossa sina vapen men de har ändå gjort flera hundra arrester och konfiskerat otaliga vapen och djurdelar. Dessutom är korruptionen bland kvinnor i princip obefintlig. Och, slutligen, det har visat sig att djuren är lugnare i kvinnors närhet. Kanske för att de i alla tider har jagats av män.

Så nu arbetar Filippa med ett projekt som syftar till att öka antalet kvinnliga parkvakter för att skydda större områden i Zimbabwe och framöver expandera till andra länder.

– I dag har vi 36 kvinnor i arbete och 80 som just ska påbörja sin träning. Målet är att 1 000 kvinnor vara i arbete år 2025. Det visar sig som resultat på marknivå. Bokstavligt talat.

– När jag var där första gången för två år sedan så fanns inga elefanter och inga spår av elefanter. Ett år senare, fann vi spår av spillning, och i dag ser vi elefanter varje dag. Det är häftigt när naturen får möjlighet att återhämta sig!

Så vad tror hon om framtiden? För de stora arterna, elefant och noshörning, gissar hon att det blir mycket värre. Men med fler resurser på plats närmas en tipping point när det vänder. Och det måste det, annars kan vi glömma en värld med dessa ikoniska arter i det vilda.

– Just i dag kommer det dödas 55 elefanter och det är ändå med ett omfattande skydd. Men det behövs ännu mer resurser! Och djurparkerna i västvärlden som har noshörning bör nog börja se över sina skalskydd, säger hon.

Filippa Tarras-Wahlberg ger ett lugnt, sorterat och målmedvetet intryck. Och full av mod. Hon har arbetat ensam för Wildhood i snart fyra år nu. Och hon drömmer om att kunna rekrytera en kollega. Har hon alltid varit så dådkraftig?

– Jag var på väg att säga att jag inte är en som driver eller leder, men vid närmare eftertanke tror jag att jag är det i rätt sammanhang. Här vågar jag ta risker, resa runt själv i Afrika, bo i tält i bushen utan några bekvämligheter mitt bland alla vilda djur, ormar och insekter. Patrullera oändliga kilometer i stekhet sol i jakt på tungt beväpnade tjuvjägare. När jag sedan sitter vid en lägereld med tio paktvakter, kanske hör en elefant trumpeta nere vid vattenhålet, höra dem berätta om vad som händer där nere, kanske att ett lejon konkurrerar om vattnet och att elefanten försöker varna sin flock, så inser jag att arbetet gör att jag får vara en del av allt det här. Och att det här är mitt sammanhang.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Peter Cederling

Publicerat 02.07.2020