Drömmen om guld

Mitt i den småländska landsbygden, där skogen är som tätast och husen som rödast, ligger ett sprillans nytt sportcenter. Craft Arena är en trumpetstöt för den svenska idrotten. Här i Kosta, som varken har flygplats eller ens en tågstation, formas nya talanger jämte världsstjärnor på besök.

En liten plats, men med stora drömmar.

Inne i arenan, i en pingishall som tar nästan 1 000 åskådare, är det paus i svenska pingislandslagets uppladdning inför VM i Qatar. Golvet är strösslat med vita pingisbollar efter några timmars hård träning. Kristian Karlsson lägger ifrån sig den stora håv man använder för att samla upp bollarna. Han är knappt svettig. I världscuptävlingen i Tunisien nyligen fick han en bristning i höften.

– Jag hade förmodligen noll chans att nå bollen, men jag gav mig fan på att jag skulle försöka ändå. Det blev ett extremt ytterläge. Och så small det till lite. Så nu får jag ta det lugnt.

Sådan är ju elitidrotten: den gör ont. I synnerhet när man, som Kristian Karlsson, har hunnit bli 34 år. Detta är hans jobb. Han har försörjt sig på pingis sedan han var 17 år.

– Jag vet inte hur många gånger jag har svarat på frågan ”och vad gör du annars, när du inte spelar pingis?”. Och jag fattar det, vi har kanske varit dåliga på att marknadsföra oss. Men idag kan du leva gott på att vara pingisproffs, inte minst om du spelar i Tyskland eller Frankrike. Visst, det är inga fotbollspengar, men lönerna är bra.

Framför allt i Tyskland och Frankrike är pingis en publiksport med hängivna fans. En vanlig ligamatch snittar runt 1 000 åskådare, vilket ungefär kan jämföras med den svenska handbollsligan.

– Från och med nästa säsong kommer jag att spela för Borussia Dortmund, som har riktigt fanatiska fans. Inte huliganer, kanske. Men nästan.

Kristian Karlsson ser sig om i den ekande tomma pingishallen i Craft Arena.

– Här skulle det varit helt fullt, utan tvekan. Elitserien i Sverige har rätt lågt publiksnitt, vilket är lite tråkigt.

VM-guld i dubbel

Men vi tar det från början. Kristian Karlsson föddes i Trollhättan, norr om Göteborg.  Han gillade sport, spelade fotboll och höll på med massa andra sporter. När han var åtta år följde han med en kompis till pingisklubben. Här skulle man kunna tro att uttrycket ”och resten är historia” är berättigat. Men det tog ett tag innan pingisen blev ledstjärnan i hans liv.

– Det var nog inte förrän jag var tretton och gick till final i pojk-SM. Då fattade jag att jag faktiskt var bland de bästa i Sverige. Efter det tog pingisen över mer och mer. Jag började tävla lite internationellt. Åkte med kadettlandslaget till olika tävlingar i Europa. Och när jag som 15-åring flyttade till Helsingborg för att gå på idrottsgymnasium då blev det bordtennis för hela slanten.

Slår man upp Kristian Karlsson på Wikipedia, möts man av en närmast ändlös meritlista. Han har inte mindre än femton internationella mästerskapsmedaljer, mestadels i dubbel och i lag. Lägg till tre individuella SM-guld i singel, och du har en karriär vilken idrottare som helst skulle vara stolt över.

– Mitt VM-guld i dubbel och mitt OS-silver i lag är väl de som slår absolut högst.

Men om jag tvingar dig att välja någon av de två?

– VM-guldet. Att vinna slår alltid att komma tvåa. Plus att vi slog två kinesiska par på vägen. Så här i efterhand har vi – alltså jag och Mattias Falck – insett att det inte är så många européer som blivit världsmästare. Inte ens min gamla idol Timo Boll. Då blir man rätt stolt.

Kan du förklara känslan när man har matchboll i en stor final och vinner den?

– Jag kommer ihåg när vi vann mot Japan i OS-semifinalen, då blev det nästan en blackout. Det var det på VM-guldet också. Man fattar inte riktigt vad som händer,

det tar ofta lite tid innan du känner den riktiga glädjen och stoltheten. Just där och då är det så mycket adrenalin.

Han tar upp sin racket och slår några bollar för fotografen. Det går hisnande snabbt, vänsterarmen är som en finkalibrerad slägga. Då och då kommer någon idrottsintresserad Kosta-bo in för att kika.

Hallen lyfter bygden

Bakom Craft Arena i Kosta står miljardären Torsten Jansson, som satsat 200 miljoner kronor på 10 000 kvadratmeter idrottshallar i en ort med 900 invånare. Tanken är att det ska lyfta bygden, ge ungdomar något att göra och sätta Kosta på kartan. Han säger själv att det aldrig kommer bära sig, att det inte är viktigt.

Det känns kongenialt att just ett sådant initiativ har satt bordtennis i första rummet: sporten som alla tror att de kan spela, men som bara ett fåtal briljerar i. Säg den svenske man som inte tror sig själv kunna ”ta några bollar” mot en elitspelare på grund av guldkantade fritidsgårdsminnen om underskruvar och smashar. Alla har spelat pingis någon gång – en mer folkhemsförankrad idrott är svår att hitta.

Kristian Karlsson suckar roat. Jo, det händer rätt ofta att någon utmanar honom efter några öl. Ibland ställer han upp. Men det är inte ens kul. Nivåskillnaden är enorm (det förstår även undertecknad efter att ha slagit några bollar). Med ett proffsracket behöver du i stort sett bara nudda bollen. Skruvarna får bollen att uppföra sig på sätt som den absolut inte gör annars.

– I gymnasiet var det en handbollskille som hade spelat på hyfsad nivå som barn. Han hade varit ganska duktig och han trodde han skulle ha en chans mot mig så vi körde match på lunchen en dag. Jag vann med 11–2, 11–2, 11–4, så han tyckte ändå att han gjort det okej. Men då sa jag, ”du, jag är vänsterhänt”. Och jag hade spelat med högerhanden.

Han säger skämtsamt att ”pingis-hustler” kanske är en lämplig karriär när han lägger racketen på hyllan. Men, fortsätter han, den verkligheten kommer närmare och närmare för varje dag. I en sport där reaktionshastighet och blixtsnabba fötter är livsviktiga egenskaper är åldern en inte alls oviktig faktor.

– Jag har beslutat att satsa på OS i Los Angeles 2028. Då kommer jag vara 37. Efter det vet jag inte. Om min kropp är okej, om jag inte har för ont och jag fortfarande tycker det är lika kul, ser jag inga slutdatum. Men givetvis vet jag att Los Angeles med största sannolikhet kommer att bli mitt sista OS.

Sedan då? Om du inte blir pingis-hustler?

– Jag har bollat med tanken på att bli ingenjör, men jag vet inte längre. Om jag får drömma skulle jag gärna vara involverad i någon form av e-sportorganisation. Jag spelar väldigt mycket, just nu Dota. Eller så vill jag plugga filmvetenskap. Jag är liksom hälften nörd, hälften sportfåne.

Någon vecka efter vårt möte i den splitternya arenan i de småländska skogarna ställs Kristian Karlsson mot världsettan, tjugoåriga kinesen Lin Shidon i sextondelsfinalen i VM i Doha. På pappret ska det vara en given förlust. Men i första set är det Kristian som dirigerar spelet. Han låter knappt några bollar vara längre än tre-fyra slag och vinner med 11–8.

Därefter tar kinesen de resterande seten, även om Kristian Karlsson leder sista set med 8–3 innan Lin Shidon hämtar upp och vinner. När förlusten är ett faktum, stannar han upp, tar ett andetag och ser ned i golvet.

I någon sekund hänger han med axlarna, men ser sedan upp, andas ut och joggar fram för att ta i hand. Pingislivet går vidare.

Text: Kalle Dixelius Foto: Alexander Arnholm

Published 28.05.2025