Design för livet

Vad är bättre än att vara framgångsrik och förmögen? Om du frågar Peter Halldin är svaret självklart:

– Att tjäna pengar har alltid varit sekundärt för mig. Men när jag fick möjlighet att vara med och grunda ett företag som räddar liv, då tvekade jag inte. Hade jag inte fått det erbjudandet så hade jag nog fortfarande varit kvar på Alfa Laval.

För det var på Alfa Laval han egentligen skulle jobba. När Peter Halldin var 22 år var det kompositmaterial han brann för. I synnerhet hur det kunde användas för att konstruera mjölkseparatorer.

Varför blev du intresserad av det?

– Det är ett väldigt spännande material som är intressant ur ett ingenjörsperspektiv. Man optimerar en struktur för en viss belastning men det ska väga så lite som möjligt. Det är ett optimeringsproblem som jag tyckte var utmanande och intressant. Jag gjorde mitt examensarbete på Alfa Laval och skulle tillverka mjölkseparatorer. Jag tyckte det var helt fantastiskt och blev erbjuden jobb där efter examen.

Men så blev det inte. I stället korsades hans vägar med neurokirurgen Hans von Holst, som hade kontakt med hans handledare på KTH.

I sitt arbete på Karolinska sjukhuset hade Hans börjat fundera på hur det kom sig att många som varit med om cykelolyckor fått hjärnskador – trots att de haft hjälm.

– Han var väldigt entusiasmerande och visionär i sitt sätt att tänka. Och övertalade mig att börja jobba med honom.

Vad lockade han med?

– Det var väl just att jobba med någonting som kunde rädda liv. Det var en otroligt utmanande frågeställning och kändes helt rätt i kroppen.

Sagt och gjort. Tillsammans med neurokirurg von Holst började de forska. Lösningen kom till dem efter bara ett år.

– Jag satt och läste om huvudets anatomi och såg att hjärnan ligger och skvalpar omkring i cerebrospinalvätska mot skallbenet. Så sa jag till Hans att det här kunde vi kanske kopiera i en hjälm. Alltså ha ett glidskikt i hjälmen som skulle skydda hjärnan på ett bättre sätt.

Nära konkurs

Patentet säkrades efter två år, och därefter grundades företaget Mips AB 2001. Mips står för Multi-directional Impact Protection System, vilket är precis det Hans von Holst efterlyste när han lyckades omvända Peter Halldin från att konstruera mjölkseparatorer. Nämligen ett sätt att göra hjälmar mer effektiva, även när bäraren får smällar som är sneda eller vinklade, ramlar av en häst, en motorcykel eller en snowboard i farten. Ju mer de dök ned i hjälmvärlden, desto mer insåg de att de var något stort på spåren.

– På den tiden, och till stor del fortfarande, gick standarderna för att testa hjälmar ut på att man släppte hjälmen rakt ner i backen. Vi tittade däremot på verkliga olyckor där man trillar snett och vilket ofta ger en rotation på huvudet. Det fanns massa forskning där man sett att hjärnan är mycket känsligare för rotation än ett rakt slag. Min kollega på KTH, Svein Kleiven, gick igenom 300 knockouts i boxning och såg att de kunde stå och mata på rond efter rond tills någon fick en sidosmäll eller en uppercut, vilket innebar en rotation på huvudet. Det var först då man knockades.

Så småningom blev forskningen, teorierna och planerna handfasta. En ridhjälm togs fram, som skulle lanseras på Göteborg Horse Show 2007. Lanseringen gick över förväntan, de 3 000 hjälmarna sålde slut på ett ögonblick. Framgången tycktes vara ett faktum.

– Det var succé. Men sedan började det dyka upp kvalitetsproblem. Det fanns en detalj på hjälmen – som inte hade med Mips-systemet att göra – som inte tålde svensk kyla. Det var plast i nackjusteringssystemet som sprack helt enkelt. Så vi fick dra tillbaka alla 3 000 hjälmarna och efter det var konkursen nära. 

Men tack vare framsynta riskkapitalister som såg potentialen i Mips-tekniken kom de så småningom på fötter igen. Man fattade beslutet att inte tillverka hjälmar själva, utan sälja tekniken till andra tillverkare. Ett slags GoreTex för hjälmar: en garanti för att hjälmen klarar även de mest sneda och hårda smällarna.

Efter ett antal tuffa år – ”under en period kunde vi inte ens ta ut någon lön” – började det lossna. Allt större kunder började integrera Mips i sina hjälmar, men det saknades fortfarande ordentlig skjuts i verksamheten.

– Då kom BRG Sports, en av världens största hjälmtillverkare, in som minoritetsägare till 49 procent. Det var väl 2014 eller 2015 det hände, och från och med då började det kännas som att vi var på banan ordentligt.

Klev in på börsen

Det är, om man ska vara ärlig, en underdrift. Mips växte så det knakade. Några år senare stod de inför ett val som nästan alla snabbväxande företag behöver fundera på: börsintroducera eller inte? Peter Halldin var tveksam. Han såg trög byråkrati framför sig. Något annat än det han byggt upp i nästan tjugo år.

– Jag var orolig över att det skulle bli ett ändrat fokus i bolaget. Pengar i stället för att rädda liv. Men i efterhand så var den oron obefogad. Tvärtom har det gett företaget enorma muskler och har skärpt alla processer. Det är självklart att ett bolag som växer så småningom tappar den genuina entreprenöriella andan. Men i Mips fall har man inte tappat fokus på att rädda liv.

Börsintroduktionen genomfördes 2017, och för två år sedan beslöt sig Peter för att kliva tillbaka.

– Jag gör fortfarande en del konsultjobb och driver vissa projekt, men jag har trappat ner markant.

I stället har han fokuserat på ett intresse som tidigare fått stå tillbaka för entreprenörskapet: smide. Han och sambon Jessica har köpt gården Stora Bjers i Västerhejde, strax söder om Visby på Gotland. Där tillverkar de möbler, konsthantverk, kläder och inredning.

Vad händer i dig när du smider?

– Det är meditativt att kunna bearbeta järn och stål, som ju är stenhårt. Man värmer upp det och kan bearbeta det som en deg. Det är otroligt stimulerande. Jag har gjort projekt till några villor i Visby, där jag har gjort smidesräcken och staket. Annars tillverkar jag egna möbler där smidet kombineras med rustika träplank. Vi jobbar mycket med återbruk och allt trämaterial är från träd på tomten eller från bygden. Det är också kul att kunna använda sina ingenjörskunskaper i smidet och utmana tyngdlagen vid möbeltillverkning.

Han visar sina händer, håller upp handflatorna och ler.

– Så här rena brukar de inte vara. Oftast är de kolsvarta efter en dag i smedjan.

Text: Kalle Dixelius Foto: Karl Nordlund

Publicerad 28.04.2025