Deqa brinner för start ups från orten

Dessutom är hon trevlig.

– Hisspitchen? Demokratisera entreprenörskap, skulle jag nog säga. Att göra det tillgängligt för alla, så fler får chansen att testa, hitta nätverk och få in kapital.

Men låt oss ta det från början: Deqa Abukar kom till Sverige som 7-åring från Somalia. När hon var 20, grundade hon den ideella föreningen Bling, som skulle inspirera och hjälpa unga entreprenörer från framför allt förorten. Sedan två år tillbaka är hon VD för Blings VC-verksamhet, Bling Capital, som hittills rest cirka 20 miljoner kronor.

– Nu är vi inne i en uppskalningsfas. De första tio åren handlade om att etablera sig och se till att idén fäste. Att hitta en fungerande modell. Nu känner jag att vi har gjort det och kan börja skala upp.

Uppskalningen handlar om att rent fysiskt etablera sig i fler städer, även utanför Sverige. Men också att investera i fler entreprenörer. I skrivande stund har Bling Capital gått in i sex företag. Många av dem har funnits med länge. Hon tar ett exempel.

– Ta ett företag som Allbry, som utvecklar digitala kuratorstjänster för skolor. Vi har följt dem sedan 2018 via föreningen, där de fick affärscoachning. Det är den resan vi vill göra med företagen: träffa dem tidigt, vara med och forma dem för att sedan stoppa in kapital och se dem växa.

Du har rört dig i entreprenörs- och näringslivskretsar i tio år nu. Har du märkt någon attitydförändring i styrelserummen?

– När vi började för tio år sedan var det ju absolut inte normen att kombinera affärsnytta med samhällsnytta. Då förväntade man sig mer att politiker eller den offentliga sektorn skulle skapa demokrati, jämlikhet och jämställdhet. Näringslivet förstod inte sin position eller sitt ansvar i samhällsfrågor. Men de senaste fyra, fem åren skulle jag säga att det finns fler som vill lösa problemet.

Ja, på tio år hinner det hända mycket. Man skulle kunna jämföra frågorna om demokrati och inkludering med hållbarhet och miljö. Från att ha varit något som företag lite motvilligt anpassar sig till är vi nu på väg mot en värld där det är en självklarhet för alla. Det företag som inte har en vettig hållbarhetspolicy tar numera en stor risk. Där är vi inte än med inkludering och jämlikhet – men kanske är det inte så långt kvar.

– Under covid till exempel, då märkte vi att jämlikhet och jämställdhetsfrågor plötsligt började försvinna. Det visar att när det blir tuffa tider eller stora utmaningar så finns inte de här frågorna med på samma sätt. Det gäller att de ska sitta i ryggmärgen, snarare än att de ska vara ”good to have” eller något man ska få ett fint pris för. Jag är nästan emot att man ska dela ut priser för sådana här frågor.

I slutet av augusti fick du Raoul Wallenbergsstipendiet. Berätta!

– Superhedrande. Det är ett stort pris och ett stort ansvar. Jag känner igen mig i Raoul Wallenbergs kreativitet, hur han löste alla problem som uppstod. Det är intressant för mig som entreprenör. Och jag imponeras av hans mod.

Kan du bli trött på att din bakgrund, religion och klädsel uppmärksammas så mycket?

– Ibland. Men jag tänker att jag får ta den smällen om det normaliserar för andra i framtiden. Nu för tiden kan jag gå in i vilket styrelserum som helst och bara småprata. Ibland vill jag gå ifrån för att be, och det är nästan aldrig några problem att ta fem minuters paus för det. Och om någon har problem med det så tar jag det så min dotter slipper höra samma sak om tio eller femton år.

Det finns en enorm styrka i det karaktärsdraget. Vad har du fått det ifrån?

– Genom att nästan gå in i väggen av det. I början var det väldigt tufft för att jag tog allting så personligt. Jag var nära på att ge upp flera gånger för att det blev så mycket fördomar. Till slut fick jag inse att jag måste jobba med mig själv otroligt mycket för att kunna gå in i vilket rum som helst och känna att ”det är du som är problemet – inte jag”.

Text: Kalle Dixelius Foto: Peter Cederling

Publicerat 25.08.2024