Den siste industrialisten

I Färna, en liten bruksort mitt emellan Västerås och Fagersta i Skinnskattebergs kommun, ligger Färna Herrgård. Ägare är Wenche och Gerald Engström, vars skapelse Systemair är ett stycke svensk industrihistoria.

Systemair är i dag en global gigant inom fläktar, ventilationsaggregat, luftridåer och annan utrustning för inomhusklimat. Omvandlat till siffror blir det 6 700 anställda, produktion i 18 länder, drygt 90 egna bolag i ett 50-tal länder och försäljning i 135 länder. Börsvärdet är i skrivande stund 18 miljarder.

Här på 1600-talsdrömmen Färna Herrgård, som ligger insprängd mellan skogar och sjöar i den finaste av Bergslagsnaturer, tar Gerald Engström emot oss. Anläggningen som paret Engström ägt sedan 30 år tillbaka drivs av hustrun Wenche som hotell, konferens- och spaanläggning. Geralds roll här är ”gårdsgutt”, chefen Wenche är ju norska.

– Rakt översatt till svenska blir det väl dräng. Jag gör allt möjligt häromkring, sådant som kanske inte syns så mycket, säger han med ett klurigt leende och den sorts ödmjukhet som bara gamla tiders industrialister kunde uppvisa.

Synts har dock Gerald Engström gjort. Av Dagens Industri har han utnämnts just till ”den siste industrialisten”. Och nyligen tilldelades han, när Systemair fyllde 50, Albert Bonniers pris Årets företagare.

– Ett mycket stiligt pris måste jag säga, kommenterar han det kort, utan att ta upp sådant som H.M. Konungens medalj, 12:e storleken med Serafimerordens band, för framstående insatser för svenskt näringsliv, vilken han tilldelades 2011.

Uppvuxen i Boden

Gerald Engström kommer mycket långt härifrån. På flera sätt. Han föddes 1948 i lilla Svartbäcken norr om Boden. Pappa var järnvägsreparatör och mamma skötte ett småbruk med fyra kor och en häst. Lille Gerald visade sig ha inte bara läshuvud, utan också visioner långt bortom Boden. Efter tekniskt gymnasium och underbefälsutbildning på regementet Lv 7 fann han, via en av Arbetsförmedlingen anordnad resa till industriföretag söderut, plats på en agentur i Stockholm, AB Impuls, som sålde tyska elektromagneter, strömbrytare och strömställare till den svenska industrin.

– Jag har faktiskt varit med och sålt strömställare till stridsflygplanet Draken, berättar han.

Ganska snart fick han erbjudande om att ta över ansvaret för att bygga upp försäljningen i Sverige för de tyska företagen Ziehl-Abegg och Ebm. Detta blev Ziehl Svenska AB. Året var 1972 och blott tjugofyraårige Gerald Engström kunde titulera sig vd för ett välrenommerat tyskt fläktföretag på svensk mark.

Men under de här åren fick han och en kollega syn på en kylfläkt till en IBM-dator och insåg att där fanns utvecklingspotential för en kanalfläkt till byggnader. År 1974 var den nya produkten, den runda kanalfläkten, född.

– Min kollega då, Hans Östberg, kom härifrån Skinnskatteberg och han tyckte att vi kunde börja med montering här. Så det gjorde vi. Och kanalfläkten blev ganska snabbt en succé både i Sverige och utomlands och, ja, på den vägen är det, säger han.

På så vis kan man också uttrycka det. LHG Kanalfläkt, som företaget hette, och som sedermera skulle bli Systemair, har haft en tillväxtkurva som ur en saga. Industriunder är ett annat epitet som använts för bolagets utveckling.

Förvärvade utomlands

– Från början hade vi bara kanalfläktarna, sedan utvecklade vi fler produkter och gjorde en hel del företagsförvärv genom åren. Jag har nog varit med och köpt mellan sjuttio och åttio bolag som integrerats i verksamheten.

– Vi bestämde att vi skulle starta bolag i två nya länder varje år. Antingen genom att starta själva eller att köpa befintliga bolag, ofta våra distributörer. Köper du säljbolag så får du med automatik ut produkterna på fler marknader och köper du tillverkande bolag så säljer dina säljbolag mer. Det är synergier åt båda hållen, säger han.

Ett sådant förvärv ser Gerald Engström som en avgörande puckel för Systemair att ha tagit sig över.

– Det var 1992 när vi köpte Frico i Partille, som var noterat på dåvarande OTC-listan. När vi tog över verksamheten, det minns jag så väl, hade de en omsättning på 64 miljoner och gjorde 17 miljoner i förlust. Men vi tyckte att vi förstod vad problemet var, så vi köpte inkråmet och flyttade upp verksamheten till Skinnskatteberg över en sommar, internationaliserade produktförsäljningen, och det fungerade – vi började tjäna pengar redan år 1.

– Det där gav oss ett självförtroende, vi vågade göra större saker, och större förärv utomlands. Och vi har haft tillväxt alla år med i snitt tio procent, undantaget finanskrisen 2009 och sedan under Covid då vi hade små hack i kurvan.

Gerald Engström har aldrig tyckt det varit någon stor utmaning med att ha en personalkrävande verksamhet i lilla Skinnskatteberg, en av Sveriges minsta kommuner.

– Vi upplevde aldrig det du kallar utmaningar, vi bara gjorde, säger han. Jag jobbade tidigt mycket med internationell marknadsföring, i och med att jag hade jobbat med tyskarna och hade deras kontakter i andra länder så kunde jag medverka till att vi tidigt fick igång återförsäljare i Norge, Danmark, Storbritannien, och sedan Tyskland. Så vi fick snabbt upp volymerna, och fart på verksamheten.

– För oss har det alltid handlat om internationalisering, förvärv och produktutveckling, fortsätter han. Vi har i dag 250 ingenjörer som jobbar för att utveckla helt nya produkter som vi kan bredda sortimentet med. Och så en fjärde del: marknadsföring. Vi har alltid varit väldigt aktiva på internationella branschmässor och genom kundbesök. För oss har de viktigaste varit installatörerna som praktiskt installerar produkterna, och konsulterna som föreskriver dem i sina projekt.

Köpte Indiska

Vi serveras en alkoholfri rabarberdryck från Färna Odlingar och Gerald Engström berättar engagerat, men ödmjukt, om de flerhundraåriga gamla åkrar som han och hustrun upplåtit åt en odlare för plantering av 20 000 rabarberplantor och 50 000 vinbärsplantor för produktion av alkoholfri premiumdryck. Som om han medvetet styr bort från allt prat om fläktar, förvärv, tillväxt och mot mer privata intressen.

Aktier, exempelvis. Via Engströms bolag Färna Invest har han spritt sitt innehav från försvarsindustri till köpet av Indiska, det konkursfärdiga konsumentbolaget som representerats i var och varannan svensk ort sedan hundra år och som nu dottern Frida Engström driver mot mer stadig mark. Hur har investeringsstrategin sett ut egentligen?

– Det är en hemmagjord strategi, säger Gerald Engström och skrattar. Jag har köpt i bolag som jag tycker att jag kan förstå mig på. Och så ger jag mig aldrig in i verksamheter som jag inte tycker om, har aldrig ägt en aktie i ett spelbolag exempelvis.

Gerald Engström är i dag en förmögen man. Enligt någon lista, det görs alltid listor, är han någonstans i höjd med Sveriges sjuttionde rikaste. Samtidigt skorrar ord som förmögenhet och rik illa i samband med hans namn. Han har varit tämligen ointresserad av att omsätta pengar i personlig lyx. Färna Herrgård är naturligtvis ljusår från ett egnahemshus, men paret Engström bor på en mindre del av anläggningen. I övrigt äger de en lägenhet vid Hundfjället i Sälen. Och, ja, det är väl det. 

– Lyxliv intresserar mig inte, säger han. Jag hoppas kunna få mer tid till längdskidåkning och vandringar, som jag alltid har älskat. Utförsåkningen får jag väl anses ha slutat med.

Mer tid kommer han få. För nu ska han trappa ned på Systemair. För tio år sedan lämnade han över vd-rollen och nu, i augusti, gör han samma sak med ordförandeklubban i bolagsstyrelsen och blir vice ordförande. Hur känns det efter ett bokstavligen helt vuxenliv i hetluften, om uttrycket tillåts?

– Det känns väldigt bra, säger han utan tvekan. Jag är inte den yngsta längre, det är klart att jag hade mer driv för fem–tio år sedan. Och man måste lämna över medan man har förmågan att göra det.

Och, kan man tillägga, det finns alltid massor att göra för en gårdsgutt.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Hannes Söderlund

Publicerad 24.06.2025