Barnsligheten har tagit över
Hur kan det komma sig att vi frekvent använder e-mojisar och fortsätter klä oss som tonåringar genom hela livet? Keith Hayward, professor vid Köpenhamns universitet, har skrivit en av årets mest omtalade böcker. En tegelsten om den nya infantilismen – och varför vi vägrar att växa upp.
Rodnar du när ett mejl från en kollega är tryfferat med leende huvudfotingar och enhörningar? Känns det märkligt att start up-företag har lekhörna? Skruvar du på dig när ännu ett skutta- och springprogram introduceras i public service-tv?
Välkommen, du lever i en kultur som har gått i barndom. Eller som professor Keith Hayward uttrycker det: Vuxenlivet åldras inte väl just nu, medelålders människor har glömt vad det innebär, borde innebära, att vara vuxen.
I hans tegelsten Infantilised – How Our Culture Killed Adulthood, som gavs ut lagom till midsommarlekarna, gås område på område igenom; från de dominerande superhjältefilmernas barnsligheter till reklam som känns riktad till småttingar, från larvet på sociala medier till triggervarningar på lärosäten. Och: från affärslivet till politiken.
Som välrenommerad akademiker – Keith Hayward är professor i kriminologi på Köpenhamns universitet men har också gett ut en rad böcker om populärkulturens roll – sparkar och skriker han inte likt ett argt barn i mataffären, utan går metodiskt till väga och noterar hur känslor kommit att övertrumfa rationalitet. Överallt. Så till den grad att det i dag är närmast omöjligt att värja sig från att tilltalas som en i bästa fall tonåring. Även på nyhetsplats. Vi lever i en infantokrati, menar han, och tar stormningen av den amerikanska kongressen i januari 2021 som det yttersta, och farligaste, exemplet. Inte många medier såg det så, men när en hop rasande vuxna i maskeradutstyrslar stormar, bränner, skövlar sitt parlament är det just ett tecken på hur långt barnslig ilska kan gå. Och potentater för det andra alternativet, demokraterna, grät offentligt när Donald Trump hade vunnit valet fyra år tidigare. Eller lyssna på en svensk partiledardebatt: ”Du är dum. Nej, det är du som är dum!”.
Omodernt att vara vuxen
Varningstecknen har funnits länge. Tänkare världen över har i femtio år pekat på hur en barnslig fantasivärld breder ut sig på en seriös vuxenhets bekostnad. År 2005 gav den liberala samhällsdebattören Carl Hamilton ut boken Det infantila samhället. Barndomens slut med en rad exempel på hur föräldraskapet eroderas parallellt med att barndomen håller på att upplösas; småflickor sexualiseras samtidigt som deras föräldrar klär sig i tonårskläder och tittar bort. Till slut simmar alla i en dyig pöl av generationernas upplösning där vuxna beter sig omoget och barnet inte får vara barn.
Varför blev det så här? Förbarnsligandet kan spåras till ungdomskulturens explosion på 1950- och 1960-talen. När krigsbarnen blev tonåringar och bar en aldrig tidigare skådad köpkraft följde konsumtionsindustrin, naturligt nog, med. Framemot 1980-talet var unna dig-kulturen norm och det började bli omodernt att vara en seriös vuxen. Så kom 2000-talet och de sociala medierna – som såväl familjemedlemmar som politiker tror att vi måste ägna dygnets alla timmar åt att klicka i gulliga figurer i – puttade all vuxen värdighet över kanten. Och här är vi nu, barn överallt.
Kan man då göra något åt att barnsligheter etableras i samhällets alla vrår? Keith Haywards avslutande tiopunktsprogram i Infantilised är generande självklart. Det räcker med: Ett infantilt liv är patetiskt. Du är vuxen – skärp dig.
Text: Niklas Wahllöf
Publicerat 28.09.2024
