Watergate +50

Ficklamporna spelade mot väggarna i Demokratiska partiets högkvarter i juninatten. Några förtejpade låskolvar fick nattvakten Frank Wills att ana oråd. Kort därpå tillfångatogs fem välklädda män av polis i Watergatekomplexet.

Inbrottet verkade just då ganska simpelt, men det blev startskottet som ledde till att Watergateskandalen började rullas upp. 1972 var ett valår och de inblandade skulle visa sig ha nära anknytning till såväl Vita huset som republikanen Nixons valkampanj.

I parkeringshus

Två numera legendariska journalister på tidningen The Washington Post, Bob Woodward och Carl Bernstein, kom att nysta i det komplexa fallet. Granskningen ledde dem högre och högre upp i Vita husets hierarki, något som bland annat gestaltats i den prisbelönta filmen Alla presidentens män där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar journalistduon.

Avgörande för det journalistiska grävjobbet var den mytomspunna källan ”Deep Throat”, som ledde reportrarna på rätt väg.

Woodward och Bernsteins höll sitt tysthetslöfte gentemot källan genom åren, men 2005 avslöjade hans dotter att ”Deep Throat” var ingen mindre än Mark Felt – som vid tiden för inbrottet var den federala polisen FBI:s andreman.

1972 var den tidigare spionen Mark Felt arg över att inte ha utnämnts till FBI-chef och mycket kritisk mot Nixon, något som kan förklara hans agerade. Han var oerhört försiktig i sina kontakter med journalisterna, de möttes ofta i parkeringshus och han kunde lämna ett meddelande genom att rita en symbol i Woodwards morgontidning.

Drack och talade ovårdat

Avslöjandena ledde till att även kongressen inrättade ett utredningsutskott för att ta reda på vad som egentligen hänt. Flera av utfrågningarna sändes i tv.

En viktig vändpunkt i det utdragna nystandet kom när det visade sig att Richard Nixon installerat avlyssningsutrustning i Vita huset. Efter uppslitande tvister slog Högsta domstolen fast att ljudbanden måste lämnas ut, trots att presidenten och hans stab motsatte sig detta. Genom inspelningarna stod det klart att Nixon var en person som påfallande ofta var onykter och som använde ett grovt språk.

1974 framkom en bandinspelning som ofta kallas ”den rykande pistolen”. Genom den gick det att bevisa att presidenten informerats om inbrottet i Demokraternas högkvarter några dagar efter att det ägt rum. Han hade också gett grönt ljus för en mörkläggning för att försvåra utredningen av det.

Det blev spiken i kistan.

Aktuellt i dag

Representanthuset hade inlett ett riksrättsförfarande och formulerat åtalspunkter när presidenten i direktsändning från Ovala kontoret den 8 augusti 1974 meddelade sin avgång. Därmed hann senaten inte fälla honom, något som sannolikt hade skett om Nixon suttit kvar.

Historien om Watergate och Richard Nixon har vissa paralleller till det som nu pågår i USA – med representanthusets utredning av attacken mot Kapitolium den 6 januari i fjol och de två riksrättsåtalen mot expresident Donald Trump.

En länk till historien är också Bob Woodward, som är kvar på The Washington Post som biträdande redaktör. Carl Bernstein har också fortsatt arbeta som journalist och kommentator, bland annat för tv-kanalen CNN, och båda har skrivit flera böcker. Nyligen deltog Bernstein i en chatt anordnad av The Washington Post, med anledning av att det är 50 år sedan inbrottet i Watergatekomplexet. I den fick han frågan om berömmelsen gjort det svårare för duon att arbeta genom åren.

”Vi kallar oss journalister. Människor är underbara mot oss. Ibland kommer folk till oss med information. Ofta lär vi oss något från dem. Men ett halvt sekel senare är vi fortfarande reportrar”, svarade Bernstein – och lade till att han Woodward ”ständigt” pratar om att jobba tillsammans igen.

Publicerat 23.07.2022