Ståhlverket

Det första som träffar ögat är Thomas Houseagos nästan tre meter höga huvudlösa skulptur Untitled (Golem 1998). Tyngden, den urkraft som folklorefiguren i svart järn utstrålar är en högst passande start på ett besök i nya konsthallen Ståhl Collection i Norrköping. För är det något ord som kan beskriva Mikael Ståhls konstsamling här i den gamla yllefabriken vid Motala ström så är det "mäktigt". Utanför konstinstitutionerna torde den höra till Sveriges mest imponerande.

– Jag ville egentligen inte göra något tematiskt uttänkt av det här, men det finns tolv rum här i olika storlek och de följer mer eller mindre en röd tråd, säger Mikael Ståhl efter en armbågshälsning.

– Här, fortsätter han och sträcker ut ena armen, har vi exempelvis ett rum helt fyllt av Bjarne Melgaard, och så har vi en skandinavisk del där, och tyskar där borta...

Mikael Ståhl är en lång, distingerad gentleman med en stor dos ödmjukhet. Han droppade visserligen namnet Bjarne Melgaard nyss – det visar sig finnas tiotals av hans verk i ett och samma rum här – men medan han tar oss med genom de gamla råa men nu vitmålade ytorna i industrilokalerna är det idel namn i den absoluta toppklassen som möter en på väggar och golv. På närmare 2 000 kvadratmeter i två våningar ryms cirka 150 verk av 90 konstnärer, från Tracey Emin till Ernst Billgren, Georg Baselitz till Karin Mamma Andersson, Louise Bourgeois, Maria Miesenberger, Ai Weiwei, Linn Fernström. Och det vi ser här är ungefär en tredjedel av Ståhls privata samling i taget, cirka 40 verk kommer bytas ut årligen:

– Det som inte är för stort eller tungt, alltså. Bara den där Golem i entréhallen väger 2 ton.

Totalt omfattar tidigare fastighetsägaren Mikael Ståhls samling alltså runt 450 verk. När du läser detta kan den siffran vara inaktuell, i betydelsen för låg. Han gör sig av med "försvinnande få" verk, berättar han, och tror att det handlar om kanske fyra stycken på lika många decennier.

Hade inte August Strindberg lagt beslag på uttrycket kunde man säga att Mikael Ståhls "eld är den största i Sverige". För det är det han byggt samlingen på, den egna elden för konsten. Inte för prestigen, absolut inte för investeringarna, knappt ens för samlandet i sig – utan för vad drabbande konstverk har gjort med honom inombords.

– Farsan tog oss alltid med på muséer när vi var små, berättar Mikael Ståhl i ett försök att förklara när den där elden började pyra. Han kunde ta långa omvägar när vi var ute på bilsemester för något museum eller konsthall. Nu var han mer för design, form, arkitektur, men som estetisk träning var det nog inte det sämsta för ett barn.

– Men sedan var det min vän Sten Eriksson, gammal studiekompis i Lund och senare gallerist här i Norrköping, som satte fart på intresset, fortsätter Mikael Ståhl. Han lärde mig egentligen allt jag kan om samtida konst. Jag minns särskilt ett besök på Marx Sammlung i Tyskland med honom där jag fick se Andy Warhol, Cy Twombly, Donald Judd, alla de där 1960-talsgubbarna för första gången. Där och då förstod jag vad konst kunde vara. Det var enormt starkt för mig.

Kanske inspirerade Marx Sammlung också, mer indirekt, till det vi står inför i dag – en jätteprivatsamling som gjorts publik. När Erich Marx samling på 1980-talet blivit för stor för hans privata hem, erbjöd han den till staden Berlin på permanent lån. Det var ungefär samtidigt som Mikael Ståhl själv började sin konstsamlarbana. Högst blygsamt. Han var nyutexaminerad från juristlinjen i Lund och arbetade med familjeföretaget, farsans skapelse Henry Ståhl Fastigheter med stort bestånd i bland annat Norrköping och Linköping. 1982 köpte han sitt första verk, PG Thelanders Pingvin 7 (1982), representerad här på Ståhl Collection.

Utan att tänka på att han egentligen var ute efter att "samla" köpte Mikael Ståhl ett verk till, och sedan ett till. Han lärde sig mer, och utmanade sig själv alltmer. Och så växte antalet. Så småningom, 2014, sålde han Henry Ståhl Fastigheter till norska Heimstaden och konsten i hans liv kom att transformeras till nästan heltidssyssla. Nu fanns både tiden och pengarna.

– Jag var färdig med fastigheter kände jag. Vi hade något av en diversebutik med logistik, kontor, bostäder, men man måste hela tiden ha aktuell kompetens i fastighetsvärlden, den är både väldigt specialiserad och föränderlig med stenhård konkurrens. Så efter 35 år i branschen hade jag gjort mitt, säger han och ser nöjd ut.

– Jag hade drömt om det här med en konsthall länge, och nu kunde den bli verklighet.

Mikael Ståhl är alltså inte någon passiv, hemlig samlare. Men inte heller någon linslus i konstvärlden. Han poängterar att investeringsbiten (vidareförsäljning av bara några av de här verken skulle inbringa väldigt stora pengar) för honom är fullkomligt ointressant. Han vill känna kraften i verk och han vill fortsätta att känna den gång efter gång. I en blandning av privat hängivenhet och en sorts filatelistisk handling vill han få också andra att känna den. Det är vad Ståhl Collection handlar om – att dela med sig.

– Ja, annars vore det meningslöst, säger han. "Det här är folkbildning" sade någon och det stämmer väl. Jag vill visa vad "contemporary art" är för något och det är därför det är så mycket blandat här.

– Det är ju annars en rätt liten klick människor som följer med i och aktivt söker upp konsten. De flesta utsätts inte för den, men kan jag hjälpa till med det, att tända någon form av intresse är det jättebra. I alla fall kan de nyfikna komma hit.

Apropå blandningen så finns här, förutom måleri, skulptur i alla tänkbara och otänkbara material, från Erwin Wurms vandrande weekendväska Bag walking (2017) i knallorange brons till Klara Lidéns soptunna Trash can (2012), eller Anthony Gormleys Standing matter (2011) byggd av rostiga stålklot. Här finns också vävar, kolteckningar, fotokompositioner i jätteformat av lego (Ai Weiwei), broderi och video. För att bara nämna de stora dragen. Finns det någon linje, förutom "modern konst"?

– Inte direkt. När jag är på gallerier brukar jag fråga: "var har ni ångesten?" Humor är också viktigt. Eller sorg. Eller ironi. Det måste hugga tag i mig, hända något på något sätt, säger Mikael Ståhl när vi har rört oss in ett stort rum som kallas kyrkan. Här hänger gigantiska tavlor av Georg Baselitz och Anselm Kiefer. Bland andra.

– Och här har jag stoppat in unga svenskan Cajsa von Zeipel mellan de tyska gamla gubbarna, säger han glatt och pekar på hennes superurbana silikonskulptur I'm taking the kids (2019) mitt på golvet.

Framför Anselm Kiefers hypnotiska och extremt innehållsrika lager-på-lager-olja Das letzte Fuder (2014) som i sin tur bygger på Ingeborg Bachmanns diktsvit Im Gewitter der Rosen ("Rosornas storm") tystnar vi. Det går inte att prata framför en sådan. Men några steg bort förklarar Mikael Ståhl att, nej, någon mecenatroll har han inte varit intresserad av. Han vill bjuda tillbaka på det här sättet, en konsthall. Det har dock hänt att han gått in med en konstnär innan verkets tillblivelse. Som Eva Mag, vilken Mikael Ståhl träffade på ett ateljébesök en gång. Hennes stora skultpur Rotvälta (2020), om upplevelserna av att komma hit som åttaåring från Rumänien och klättra och klänga sig fast i det svenska samhället, är specialbeställd för den här platsen och består av material just härifrån, gamla madrasstyger exempelvis. Den stora skulpturen har getts en egen ljusgård.

– Ett mästerverk, utbrister Mikael Ståhl men givetvis på ett lugnt och städat sätt.

Om man när ett konstintresse och skulle vilja börja köpa lite konst. Hur går man tillväga, vilka steg tar man?

– Man går på alla gallerier. Det är enda chansen för att få den nödvändiga fysiska kontakten med verken. Gå och titta och titta och titta.  Konstmässor är också bra att besöka, Art Basel exempelvis är fantastisk. Det saknas ofta självförtroende för att titta på konst, vilket är galet, men så är det. Jag själv kände väldigt mycket motstånd mot att gå in på gallerier i början. Jag var blyg och visste inte om jag kunde gå in utan att behöva köpa något, kände mig uttittad, som något katten släpat in. Den känslan måste man få bort.

– Och det är precis det jag vill göra här – det ska vara enkelt att komma in här. Du behöver inga förkunskaper, sådana spärrar kring konsten vill jag ta bort. Tänk så här: Du kan gå in i en bilhall och titta utan att ha varken körkort eller några förpliktelser. Det är samma här, du måste inte "kunna" konst, du måste inte säga något smart här – det här ska bara upplevas, säger Mikael Ståhl med blicken fixerad vid en Lena Cronqvist-olja. Titeln? Tändningen (1985).

Text: Niklas Wahllöf Foto: Peter Cederling

Publicerat 27.04.2021