Och 20-talet då?
Utan att vi nästan märkte det befann vi oss i ett nytt årtionde. Vad kommer det att innebära och vad har vi lärt oss av det förra? Läs Michael Livijns krönika.
Inledningen av detta decennium blev onekligen dramatisk. COVID-19, och framför allt effekterna av pandemin, har dominerat totalt sedan slutet av februari. Marknaden ska vi inte tala om – maken till åktur får vi leta länge efter, både på ned- och uppsidan. För i nuläget har ju de flesta tillgångsslag letat sig tillbaka och nosar på tidigare ”all-time-highs”. Gott så, faran över och frid & fröjd?
Nja, den nästan lika ursinniga resan tillbaka från kratern i mars innebär att det längre perspektivet hamnar i ett nytt ljus, eller rättare sagt, ett nygammalt ljus. Nämligen utvecklingen under det förra decenniet.
”History doesn’t repeat itself, but it often rhymes.” – Mark Twain
2010-talet definierades av en ordentlig överavkastning i alla tillgångsslag förutom korta räntor. Kort sagt, man blev överkompenserad för den risk man tog. Diskussionerna runt årsskiftet i mitt team i Private Banking kretsade därför kring detta faktum och vad det kunde innebära avkastningsmässigt för 20-talet.
Michael Livijn är Chief Investment Manager i Private Banking Family Office & Special Clients. Han var tidigare chefsstrateg och är nu inne på sitt fjärde decennium i Nordea (anställdes år 1999).
Normalt sett räknar vi med 7 procents avkastning per år i globala aktier (och någon tiondel mer för svenska). Svenska aktier gav under 10-talet 228 procents avkastning, eller 12,6 procent per år! En sådan överkompensation är inte hållbar i längden. Varför inte? För att återvända till gode Mark ovan: Riskpremien för aktier, även svenska, har över tid varit ganska konstant; 7-8 procent är det som rimmar bra. Och perioder med överavkastning har ofta följts av perioder med underavkastning. Kommer ni ihåg 00-talet?
Hursomhelst, dessa diskussioner försvann lite i det allmänna kaoset som följde vid senaste årsskiftet, fokus låg helt enkelt på annat håll. Likväl är det intressant att leka med siffrorna. När den svenska aktiemarknaden bottnade den 23 mars i år var avkastningen de senaste 10 åren 7,7 procent per år, alltså ganska mitt i prick mot det man kan förvänta sig över tid. Raset ”nollställde” överkompensationen. Men med uppgången sedan dess är vi i skrivande stund snubblande nära 12 procent per år igen.
Betyder detta att det är kört för aktier under 20-talet? Icke. Lyckligtvis är det mycket sällsynt med negativ avkastning under en tioårsperiod, även om det förekommer. Och själva vitsen med en riskpremie är ju att den faktiskt materialiseras över tid, annars kan vi lägga ned kapitalmarknaderna.
I stället tror jag att det handlar om förväntningar men även en viss självkännedom. Är man medveten om att avkastningen varierar över tid är det lättare att förhålla sig till marknadens nycker på kortare sikt – men också i det längre perspektivet. Så, även om 20-talet inte rullar igång med samma förutsättningar som 10-talet tror jag att det finns en del riskpremier att skörda i aktiemarknaden!
Publicerat 02.09.2020
