I rättvisans tjänst

Runt halsen bär Åsa Regnér ett vackert smycke som föreställer de olika kontinenterna. En passande symbolik för någon som tagit sig hela vägen upp i toppen av FN-hierarkin, där hon nu jobbar som vice chef för UN Women samt som assisterande generalsekreterare direkt under António Guterres. Ett drömjobb för någon som i hela sitt yrkesverksamma liv sökt sig till tjänster där hon kan göra skillnad. Oavsett om det har handlat om att bossa över UN Women i Bolivia eller avverka en mandatperiod som svensk jämställdhetsminister. Ju större uppgiften har varit, desto mer har den lockat.

Du har en av de tyngsta positioner man kan ha som tjänsteman, med massor av makt och möjligheter att påverka flickors och kvinnors situation globalt. Hur började det hela?

– Alltså, det här är ganska märkligt, men som ung flicka hade jag en bok som hette Mina Vänner. För tio år sedan hittade jag den när mina föräldrar flyttade från sin villa. Jag såg då att jag som 14-åring hade skrivit: ”När jag blir stor vill jag jobba för flickor i världen.” Jag hittar inte på. Det stod faktiskt så.

Åsa Regnér

Uppväxt: Linköping och Motala.

Bor: I Brooklyn i New York med utsikt över Finansdistriktet.

Familj: Barnen Vibeke 19 och Edvard 17.

Gör: Assisterande generalsekreterare för FN och vice chef för UN Women.

Gör helst på fritiden: Springer, läser, går på bio och konstmuseer.

Cv i urval: Politisk tjänsteman i regeringskansliet, generalsekreterare RFSU, landschef för UN Women Bolivia, barn-, äldre- och jämställdhetsminister 2014–2018.

Minns du vad som inspirerade dig att skriva så?

– Min mamma växte upp i en liten etta på Södermalm i Stockholm. På 50-talet var det bara några få procent av de som tog examen som var kvinnor från arbetarklassen, men hon gick vidare och läste på universitet. Mammas livshistoria visade mig att även om man har mycket emot sig kan man uppnå sina drömmar om man tror på sig själv. Jag har lärt mig massor av mamma.

Hur reagerade hon när du blev minister och senare hamnade i FN?

– För mig och min familj är det en stor sorg, men tyvärr har mamma en minnessjukdom sedan tio år tillbaka. Än i dag för jag ofta samtal med henne i mitt huvud som jag minns henne i sin krafts dagar. Mamma var fantastisk, men hon fick också slita hårt. Hon dubbelarbetade och gjorde allt obetalt jobb hemma. När vi flyttade gjorde vi det för pappas jobb. Han respekterade hennes intellekt och beundrade hennes skärpa samtidigt som han på sätt och vis upprätthöll obalansen. För mig blev detta väldigt motstridigt med föräldrar som pratade om jämställdhet i teorin men som inte praktiserade det hemma.

Var kommer ditt eget rättspatos från och viljan att göra skillnad?

– Det är väl en kombination av uppväxt och egna erfarenheter. En upplevelse som påverkat mig mycket är en resa som jag gjorde till Sydamerika som ung. Jag blev så fascinerad att jag läste in en fil.kand i spanska, tyska och konstvetenskap. När min farfar dog fick jag ärva 30 000 kronor. För de pengarna åkte jag tillbaka till La Paz i Bolivia där jag arbetade i en förort med Aymara-kvinnor i ett år. Där såg jag vad som förenade dessa kvinnor med mamma och mig, att vi faktiskt drömmer om samma saker: Arbete, trygghet, fred och frihet.

Hur gick det till när du fick jobbet i FN?

– Jag blev jämställdhetsminister 2014, ett fantastiskt uppdrag som jag trivdes väldigt bra med. Men så fick jag höra talas om det här jobbet 2018, och kände direkt att jag ville söka. Det kom oväntat för statsministern men han gav sitt stöd eftersom det gäller en profilfråga för Sverige, vilket jag är väldigt tacksam för. Efter en tuff rekryteringsprocess blev jag sedan utnämnd av generalsekreteraren António Guterres.

Hur är det att jobba med honom?

– Han är extremt tydlig och beslutsam. Man förbereder sig verkligen inför ett möte med honom, och jag lär mig också mycket av hans sätt att se på tillvaron och hans analyser. Han prioriterar jämställdhet på ett genomtänkt sätt, därför får det också stort genomslag.

I dag har den 14-åriga Åsas dröm förverkligats och du arbetar globalt för att förbättra flickors och kvinnors liv. Hur ser din egen vardag ut?

– När jag inte är på jobbet på FN i NY är jag ute på fältet. Vi har program och kontor i 80 länder och vårt jobb är att nå de fattigaste och mest utsatta flickorna och kvinnorna. Det gäller exempelvis kvinnor från minoritetsgrupper, de som diskrimineras på grund av hudfärg eller funktionshinder. Vi för dialog med regeringar om förslag på lagstiftning och reformer som främjar jämställdhet och stödjer även kvinnorörelsen i länderna. 

Innan coronapandemin var jag i norra Nigeria där flera terrorgrupper verkar, bland annat Boko Haram. De riktar in sig på att lemlästa, våldta, tortera, kidnappa flickor och kvinnor för att de vet att det trasar sönder samhällen. Därför måste FN vara där. Olyckligtvis har inte världen tid med dessa kvinnors lidande just nu när politiken och media fokuserar på pandemin.  

Hur påverkas du av sådana möten och brutalitet?

– Det går inte att hålla sig lugn och neutral. Det ruskar om en på djupet. Ibland är det svårt att hantera skillnaderna mellan sitt eget och andras liv, och de gångerna brister jag bara ut i gråt. En annan sak som jag tänker på är att kvinnor nästan alltid vill prata. Jag kan inte minnas en kvinna som inte vill tala om de orättvisor hon utsatts för. När vi under pågående pandemi, frågade kvinnor i Libyen om läget berättade de om färre möjligheter till egen inkomst, en söndertrasad sjukvård och restriktioner som föranleder mer våld i hemmen.

Och vad gör FN konkret för att hjälpa?

– Vi arbetar ju både kort- och långsiktigt i en mängd olika program, men som ett direkt svar på alla de rapporter som strömmar över oss och som vittnar om hur kvinnors utsatthet ökar, så har vi genom vår generalsekreterare António Guterres nyligen gjort en appel till alla regeringar för att förebygga våldet mot kvinnor och säkerställa att det drivs rättsliga processer. Ett annat budskap är att när länder nu satsar på olika ekonomiska stimulanspaket som en följd av coronakrisen, så är det av yttersta vikt att inkludera kvinnor i beslutsprocesser. Krisen kan bli en make it or break it om man har ett aktivt jämställdhetstänkande.

”Kvinnor bär bokstavligt talat samhällen på sina axlar världen över. De arbetar i vården, hemtjänsten, apoteken och andra livsviktiga samhällsfunktioner. Hela 70 procent av alla vårdanställda i världen är kvinnor. De står där dag som natt med kunskap, empati och uthållighet, och är ofta sämre betalda än män med samma utbildningsnivå. Det måste ändras nu.”

I många länder har människor under våren gått ut på sina balkonger och applåderat vårdpersonalen som nu äntligen erkänns och till och med heroiseras. Vad tänker du om det?

– Kvinnor bär bokstavligt talat samhällen på sina axlar världen över. De arbetar i vården, hemtjänsten, apoteken och andra livsviktiga samhällsfunktioner. Hela 70 procent av alla vårdanställda i världen är kvinnor. De står där dag som natt med kunskap, empati och uthållighet, och är ofta sämre betalda än män med samma utbildningsnivå. Det måste ändras nu.

Men även om det går i snigelfart går väl utvecklingen framåt?

– Absolut. När vi på FN jämför vad som hänt på 25 år ser vi en ökad medvetenhet och att ny lagstiftning har tillkommit som vi aldrig kunde drömma om. Mycket tack vare #metoo.

94 länder har infört föräldraledighet. Vi ser framsteg i flickors utbildning. I dag börjar nästan lika många flickor som pojkar skolan. Mödradödligheten minskar. Könsstympning har minskat i omfattning. Vi har fått bättre lagstiftning när det gäller våld mot kvinnor.

Numera är 14 regeringar runtom i världen helt jämställda, bland annat Rwandas och Etiopiens. Det kvinnliga ledarskapet har dessutom förstärkts med profilnamn som Sanna Marin, statsminister i Finland, och Jacinda Arden, premiärminister i Nya Zeeland. Och det är såklart positivt, en utveckling som jag också briefade Säkerhetsrådet om häromdagen, men man ska veta att i det stora hela lyser fortfarande kvinnorna med sin frånvaro vid förhandlingsborden.

En bild som förstärks av The Gender Gap Report, där det fastslås att det kommer ta 257 år innan vi har uppnått ekonomisk jämställdhet. Varför tar det sådan tid?

– Jämställdhet är inget som prioriteras vid budgetförhandlingar. Man gör heller inget för att ändra på lagstiftningen. Om investeringar uteblir kan lagstiftning och reformer inte bli verklighet. Det krävs ett ledarskap där man är beredd att ta smällen.

Vad är det för smäll?

– Kvinnor som arbetar med jämställdhet möter mer motstånd, mindre utrymme, hårdare bedömningar. De förlöjligas och förminskas. Vi måste ändra på grundläggande värderingar och rensa bort gamla fördomar för att kunna göra verklig skillnad.

Vilket pris har du själv fått betala?

– När man står upp för något blir man väldigt ensam, nästan som att det ingår i jobbet och att det förutsätts att man ska finna sig vid en viss hotbild om man är en offentlig person. Jag har varit med om allt från konstiga kuvert med pulver i min brevlåda till näthat. Det fanns en tid när min kontaktperson på SÄPO, som för övrigt var en kvinna, förutom att vara livvakt också fick agera psykolog och hålla-i-handen-medmänniska.

Men det tar emot att beskriva mig som offer och ta fokus från min verkliga uppgift, och det är att arbeta för andra.

Hur hoppfull och optimistisk är du?

– Jag är konstruktivt arg. Världen går att förändra och kvinnor har ofta bidragit till förbättringar. Men motståndet finns där.

#Metoo spelade en positiv och viktig roll. Det hjälpte kvinnor i ledande positioner att samtidigt kunna vara feminister. Därför ser vi nu ser en hel del kvinnliga ledare runtom i världen, för att inte tala om alla kvinnliga statsministrar i Norden. Men vi ser också en växande religiös fundamentalistisk våg och direkt kvinnofientliga politiska kampanjer.

Vad kan vi göra här i Norden, och vad kan vi bli bättre på?

– Jämfört med många andra regioner samarbetar vi i Norden väldigt bra kring jämställdhetsfrågor. Vi måste fortsätta visa världen vad som är möjligt.

Inte heller i Norden har jämställdhet uppnåtts och inte minst visar coronakrisen på ökat våld mot kvinnor och orättvisa villkor i vård och omsorg. Skälet till att kvinnor hålls tillbaka är brist på investeringar. Det har gjorts genusanalyser som visar på att när ett samhälle blir hållbart även för kvinnor så löser det en massa andra problem. Därför är det obegripligt att 75 procent av världens parlamentariker är av manligt kön, även om den kvinnliga representationen i Norden är bättre. Var hittar de alla män?

Vad kan vi lära oss av coronakrisen?

– Det har blivit ännu tydligare hur viktiga kvinnors inkomster är för att hålla ihop samhällen och familjer. Och även om det ibland är små inkomster, som städjobb, tillfälliga anställningar på ett fik eller tre sålda citroner på marknaden så håller det ihop byar och lokalsamhällen. När de nu uteblir på grund av lockdowns bryts samhällen snabbare samman, marginalerna försvinner och barn blir utan mat. Detta leder till personliga katastrofer men underlättar också för till exempel terrorister att erbjuda ”skydd och service” i utbyte mot skräckvälden. 

Våldet mot kvinnor har ökat under isoleringen i de flesta av världens länder. Vi stödjer regeringar och kommuner i att etablera telefonlinjer, skyddade boenden, ”kodord” som kan användas på till exempel apotek för att få hjälp och för ett fungerande polisväsen och en rättskedja även under pandemin.

Krisen har visat att ensam inte är stark. Vissa länder har valt att stänga om sig men vi inser alltmer att vi hör ihop och behöver varandra. Vi måste visa empati och solidaritet. Framför allt i länder som saknar sociala skyddsnät.

Var hämtar du själv kraft?

– Sedan jag var 20 år springer jag nästan varje dag. Helst åtta kilometer, vilket tar ungefär trekvart. Eftersom jag är morgonpigg och kvällstrött går jag upp 05.15 och springer. Oavsett om jag är i Mexico City eller Kapstaden. Det är mitt sätt att sortera tankar och vara för mig själv. Jag behöver endorfinpåslaget. Om jag inte springer blir jag gnällig.

Text: Alexandra Pascalidou   Foto: Martin Adolfsson

Publicerat 03.08.2020