”Jag vill känna fladdret i magen”
Camilla Läckberg har sålt närmare 40 miljoner böcker, och har sedan starten för 20 år sedan byggt upp ett mindre affärsimperium. Med ett drama om seriemördare på Netflix är hon nu redo att ta nästa steg i karriären.
Kylan trängde in i alla vrår. Den inledande meningen i Camilla Läckbergs debutbok gör sig påmind denna tidiga vintermorgon.
– Det är exakt så kallt som jag såg framför mig när jag skrev Isprinsessan, konstaterar hon när hon i en lång knallgul dunkappa möter upp mig i Filmhusets kafé.
Det har gått över 20 år sedan hon skrev den där meningen, men många världen över har nog läst den på senare tid, då Isprinsessan i höstas listades som en av de bästa deckarna i historien av ansedda Time Magazine.
– Jag ryser bara jag pratar om det. När jag såg mitt namn på listan bland mina idoler, Agatha Christie, Stephen King och Dostojevskij, började jag storgråta. För jag insåg precis vad det betyder: det kommer bli svårt för mina kritiker att fortsätta älta hur dålig jag är. Jag har fått erkännandet jag behövde.
Hon omsluter en varm kaffekopp och sjunker ner i en skinnfåtölj.
– Jag har fått mycket skit i recensioner, som att jag skriver för enkelt. Men jag har sålt närmare 40 miljoner böcker nu – hur mycket ska jag gråta över att svenska recensenter inte tycker att min stilistik är tillräckligt god? Det blir ju absurt någonstans. Dessutom drömmer jag inte om några Augustpris. För jag är ingen stilist, jag är ingen författare – jag är en berättare.
Trots att hon skrivit 24 böcker, varav drygt hälften i den omåttligt populära Fjällbackaserien, och har översatts till runt 60 språk, har insikten kommit till henne på senare år:
– Jag upptäckt att jag gillar att berätta historier i olika format.
Netflix nästa
Det är därför Camilla Läckberg närmat sig film- och tv-industrin alltmer. Sedan några år tillbaka är hon delägare i två produktionsbolag, Bad Flamingo och Creative Society (som bland annat ligger bakom julkalendern Trolltider på SVT, serierna Lyckoviken och Strandhotellet). I dagarna påbörjas inspelningen av bolagets första produktion för Netflix: krimserien Glaskupan, som Camilla utvecklat.
– Det känns otroligt stort! Att berätta historier i tv och film kräver en helt annan metodik än att göra det i böcker. Det är så kul att lära sig något nytt när man snart är 50 år.
Det är där, i utmaningen, hennes drivkraft ligger.
– Jag vill känna fladdret i magen. Även om jag fortfarande kan känna av det när jag skriver en bok, är det så mycket mer i min bekvämlighetszon. Det är häftigt att göra sådant du inte vet hur det kommer gå.
Men det finns något hon alltid återkommer till oavsett uttrycksform: ond och bråd död. Intresset går att spåra tillbaka till barndomen i Fjällbacka.
– Vissa gillar hästar, jag gillar att läsa om seriemördare. Långt efter att mina föräldrar sa att det var dags att släcka låg jag med en pannlampa under täcket och läste, ler hon och berättar att läslusten kommer från hennes pappa.
– Han gick ofta runt i huset med en bok i handen. Fascinationen för seriemördare vet jag däremot inte var den kommer ifrån. Privat är jag ganska försiktig. Det är från bekvämligheten i min soffa som jag gillar att grotta i vad som gör en människa kapabel till att döda någon.
Under uppväxten var båda hennes föräldrar sjukpensionärer.
– Det fanns inget överflöd och man fick spara hela året till skidresan. Men jag upplevde aldrig att vi saknade något.
Skulle hon få bonuspengar fick hon lösa det själv. Så hon började extrajobba tidigt, bland annat genom att städa i församlingshemmet.
– I dag är jag så tacksam för den erfarenheten. Jag lärde mig att se värdet av pengar.
Hon gick ut grundskolan med toppbetyg och inspirerad av sina äldre systrar utbildade hon sig till civilekonom och marknadsförare. Men när hon väl kom ut i arbetslivet blev det en kalldusch.
– Jag hatade varje sekund. Det var inte alls min grej.
Samtidigt var författare något hon såg som en ouppnåelig rockstjärnedröm. Tills hennes kompis och dåvarande man gav henne en skrivarkurs. Då, och under trista möten, lunchraster och semestrar under två och ett halvt år, växte Isprinsessan fram. Fem dagar efter att hon skickat manuset till ett litet Göteborgsförlag blev det antaget. Samma vecka fick hon sitt första barn och ett nytt kapitel i livet hade börjat.
Men framgången kom inte över en natt.
– Jag åkte runt till en massa små bokhandlare och föreläste på tomma bibliotek. Allt lossnade först efter att Isprinsessan kom med som gåva till Damernas Världs läsare.
Redan då såg hon vikten av marknadsföring.
– Jag krävde att få sitta med på marknadsföringsmötena innan boksläppen och fick förläggaren att sätta kaffet i halsen när jag kallade min bok för ”produkt”. Jag har också alltid varit väldigt medveten om att marknadsföra mig som ett varumärke. Man frågar inte efter Gökungen i bokhandeln, man frågar efter Camilla Läckbergs senaste. Det är så man når ut: genom att bli ett känt författarnamn.
Mejlet från GW
Med facit i hand är det en underdrift att säga att hon lyckats. Något som också syns på kontot. 2022 omsatte hennes egna bolag Camlac närmare 50 miljoner kronor.
– Pengar har aldrig varit en drivkraft, sedan är det väldigt trevligt att ha dem och min framtid är ju säkrad. Det finns också ett tävlingsmoment i det som lockar, säger hon och böjer sig fram.
– Astrid Lindgren och Stieg Larsson ligger före mig när det gäller den mest sålda svenska författaren. På tredje plats är Henning Mankell som har sålt 40 miljoner böcker. Där är jag snart och visst vill jag knipa bronsplatsen. Att jag är den nu levande mest sålda författaren i Sverige genom tiderna älskar tävlingsmänniskan i mig.
Hur förvaltar du dina pengar?
– Leif GW Persson mejlade mig häromveckan om det. Han tycker jag köper för mycket hus och borde investera i aktier i stället. Jag är noll intresserad av det, även om min första man och jag finansierade vårt bröllop med Sprayaktier. Jag tycker det är för osäkert. Däremot är jag passiv delägare i fyra bolag och aktiv delägare i två produktionsbolag. Men jag kommer inte göra några nya investeringar för jag är helt ointresserad av att sitta i en massa styrelsemöten. Jag vill vara kreativ, säger hon och tillägger:
– Jag har inget behov av att lägga pengar på hög och vara rikast när jag dör. Jag satsar på livsglädje här och nu för mig och min familj.
Men hon är mån om att hennes barn inte ska växa upp världsfrånvänt, poängterar hon.
– Att mina barn ska bli bortskämda rikemansungar är en av mina största rädslor.
Hur gör du för att det inte ska bli så?
–Kollar på Lyxfällan med dem. Det kan man skratta åt, men det har faktiskt varit den bästa utbildningen. Sedan har de alltid tvingats extrajobba och vi har heller aldrig öst på dem prylar. Däremot prioriterar jag att äta gott, resa och bo väldigt bra.
När hon i somras valde att sätta barnen i ekonomiklass medan hon och maken flög business skapade de dock en kritikstorm.
– Det blev ett himla liv. Vi bara garvade åt det. Klart jag inte skulle låta vår minsting sitta i en annan klass, däremot mina andra barn. Min äldsta som är 21 år förstod inte alls kritiken – han var ju bara glad att få åka till Bali.
Även i sina äktenskap har hon varit noga med den ekonomiska fördelningen. Med sin make, MMA-utövaren Simon Sköld som hon har en dotter med, är upplägget tydligt:
– Dels har vi äktenskapsförord så att det jag kom in med är mitt. Dels har vi inte gemensam ekonomi, utan separata konton. Sen står jag för resorna och det mesta i vardagen. Men det blir jättekonstigt att leva ett liv utan kostnader, därför har vi kartlagt vad en normal kostnad för en människa är i månaden – den summan sätter Simon in till ett konto som ska gå till vår dotter senare i livet.
Öppenheten kring hennes olika livsval har sitt pris och det händer att hon ibland överöses med kritik på sociala medier.
– Jag skriver aldrig något för att provocera men jag förstår ju att vissa saker kan ge reaktioner. Jag har dock blivit rätt hårdhudad, jag bryr mig inte riktigt.
Tryggheten finns hemma i villan i Enskede, där hon under skrivperioderna tillbringar nästan all sin tid. I regel skriver hon tio sidor per dag i soffan, med tv:n på.
– Är det för tyst blir min hjärna distraherad och jag börjar tänka på en massa andra saker. Det bästa är om det är OS på tv eftersom jag är totalt ointresserad av sport. Då skriver jag disciplinerat i min pyjamas. Så har jag suttit i 20 år. Mina barn tror ju inte att jag jobbar och är i chock varenda gång det kommer en ny bok.
Hon dricker upp det sista av kaffet och blickar ut över vinterlandskapet. I morgon lämnar hon kylan för Spanien, där hon precis köpt hus.
– Både Simon och jag är ganska fransiga i kanterna så vi behöver vara lediga. Men jag tar ju med mig datorn. Just nu klipps en film som vi spelat in i Kenya och jag redigerar tredje boken om Faye som släpps i vår. Sedan har jag två Fjällbackaböcker på gång, så jag har att göra. Och det är ju det jag älskar, säger hon och tar på sig dunjackan.
– Men ibland händer det att jag stannar upp och tänker: shit, jag har byggt upp det här själv! Jag hade inga pengar med mig hemifrån, det enda jag har haft är mitt eget huvud. Det är rätt häftigt, ler hon innan vi ger oss ut i kylan.
Text: Elin Liljero Eriksson Foto: Karl Nordlund
Bilderna är tagna på NEP Studios i Stockholm
Publicerat 02.01.2024