I Pontus Hulténs fotspår
Det är svårt att missa den intensivt gröna, väldesignade luntan. Claes Brittons 800 sidor långa biografi över museichefen Pontus Hultén har blivit rejält omskriven och prisats av Svenska Akademien. Lagom till Moderna Museets 65-årsdag (museet öppnade i maj 1958) ringde vi upp författaren.
Hej Claes Britton, du har beskrivit Pontus Hultén som ”din andlige fadersfigur” – hur kommer det sig?
– Jag var på Moderna Museet mycket som barn och blev nyfiken på honom. När jag gjorde en intervju med honom 1996 så blev det tydligt att han var just en andlig fadersfigur. Det handlar om temperamentet, Pontus syn på livet, konsten och politiken… Han var ju anarkist.
Du jobbade med Den moderna konstens anförare. En biografi i närmare nio år. Vad är det mest anmärkningsvärda du lärde dig?
– Det mest överraskande var att Pontus Hultén var ännu större än jag tidigare förstått. Han påverkade oerhört mycket i den moderna konstvärlden och i den moderna konsten. Jag gjorde över 200 intervjuer i elva länder. Det var fantastiskt att möta alla dessa människor, vi blev som en stor familj. Många av dem är till åren. Det var i sista ögonblicket jag fick höra deras berättelser.
Pontus Hultén
• Föddes 1924 i Stockholm och avled 2006 i samma stad. Studerade konsthistoria och blev tidigt intendent på Nationalmuseum.
• Ledde Moderna Museet mellan 1958 och 1973. Byggde upp samlingarna och museets ryktbarhet i världen och skapade berömda utställningar som Rörelse i konsten (1961), Fyra amerikanare (1962), Önskemuseet (1963–64) och Andy Warhol (1968).
• Flyttade till Paris där han 1974 började verka som chef för det då nya museet för modern konst i Centre Pompidou, där han stannade till 1981.
• Därefter utvecklade han bland annat Museum of Contemporary Art i Los Angeles, utställningsverksamheten vid Palazzo Grassi i Venedig, Kunst- und Ausstellungshalle der Bundesrepublik Deutschland i Bonn samt Museum Jean Tinguely i Basel. Han byggde även upp konstskolan Institut des Hautes Études en art i Paris.
• Beskrivs ofta som 1900-talets främste museichef och curator. Hultén testamenterade sin konstsamling om cirka 800 verk till Moderna Museet.
Källor: Moderna Museet, DN.se med flera
Din favorithistoria om Hultén?
– Den finns så många… En handlar om Nina Kandinsky som var gift med den hyllade abstrakta konstnären Vasilij Kandinskij. Paret flyttade till Frankrike och när den förmögne Kandinskij dog bodde hon kvar i huset i Neuilly-sur-Seine. Hon hade en gigantisk samling av makens och hans vänners verk och en juvelsamling. Pontus var lite av en ”womenizer” och han hade ett särskilt gott öga för äldre kvinnor. Han charmade henne och åt middag med henne regelbundet. En dag gick de på lyxrestaurang i Paris och då spände han blicken i henne och sa ”om du inte skriver ditt testamente nu kommer ryssarna att göra det och uppfinna en brorson som får ärva allt”. Dagen därpå ringde hon upp honom och berättade att hon gråtit hela natten men bad honom ta med kulturministern och komma på lunch. Pontus lyckade få med sig ministern och under den lunchen testamenterade hon hela samlingen, värd flera miljarder, till franska staten. Pontus var känd för sina långa övertalningskampanjer och det här var den största donation Centre Pompidou någonsin fått, som han var chef över från 1974 till 1981.
Hur påverkade skandalen med Brillolådorna (i början av 2000-talet sålde Pontus Hultén falska Brilloboxar som sades vara gjorda av Andy Warhol) din syn på Hultén?
– Det kapitlet var tråkigast och jobbigast att skriva. Jag kom fram till att han hade agerat kriminellt. Men jag visste någonstans att Pontus hade lite av ”tjuvmentalitet”, utan den hade han aldrig kunnat göra allt han gjorde. De sista tio åren av hans liv var ganska mörka. De präglades av alkoholmissbruk, dålig hälsa och personliga tragedier.
Hur skulle du beskriva Pontus Hultén för en rymdvarelse som inte hade några förkunskaper?
– Som ett heligt monster.
Din relation till boken i dag?
– Jag är stolt över att ha gjort den och över att ha intervjuat alla dessa personer innan det var för sent. Och jag är glad över det fantastiska mottagande boken fått. Nu hoppas jag på fransk och en engelsk utgåva.
Vem är du nyfiken på nu?
– Haha, jag kommer aldrig att göra en bok med så enormt mycket research igen. Jag trodde inte att biografier var min grej. Men när två personer samma vecka 2013 föreslog att jag skulle skriva om Hultén förstod jag att det var något jag måste göra. Nu vill jag skriva mer självbiografiskt och om mitt eget liv, det hade jag börjat med redan innan det här projektet.
Publicerat 26.04.2023
