En familjeaffär

Stockholms Stadshus. Många stockholmare, nästan var i staden de än befinner sig, ser det dagligen. Och den halva miljonen årliga besökare har det för lång tid präglat på hornhinnan. Lägg därtill alla tiotals miljoner världen över som den 10 december varje år ser huset på Nobelbanketten på tv. Världens mest kända middag med 1 350 högtidsklädda gäster.

Nu senast var extra många pristagare från 2020 och 2021 på plats tillsammans med sina familjer, eftersom de årens festligheter ställdes in på grund av pandemin.

Arkitekten Ragnar Östbergs tegelskapelse på Kungsholmens sydöstra strand är helt enkelt stort på så många olika sätt. Men de flesta av oss har bara en uppfattning om utsidan: fasaden, tornet, de förgyllda tre kronorna.

Maria Stridh är på insidan. I lunchbistron Ragnars skafferi en halv trappa upp från Borgargården tar hon tar emot med en kaffekanna. Maria Stridh är vd för Mässrestauranger som driver Stadshusrestauranger vilket inbegriper anrika Stadhuskällaren, den lite mindre Ragnars skafferi – och bland 200 årliga mottagningar i Blå hallen och Gyllene salen även alltså har ansvar för Nobelbanketten.

Men allt startade med mat på Stockholmsmässan, då S.t Eriksmässan. Året var 1962 och en viss Åke Johansson med erfarenhet från prestigekök som Ritz i Paris och Riche i Stockholm startade en servering för mässans besökare. Mässan växte, serveringen växte, och när Stockholmsmässan mot slutet av 1960-talet hade flyttat till den nya jätteanläggningen i Älvsjö strax söder om stan, var Mässrestaurangers kapacitet 700 gäster samtidigt, plus ett kafé och en pub. Sveriges största servering. Sedan dess har Mässrestauranger bara växt. Och det med några tydliga uppväxlingar. Som 1984.

– Pappa Åke hade av mamma förbjudits att be mig och min syster Kerstin att jobba med honom, berättar Maria Stridh, så vi hade gått olika vägar. Kerstin pluggade hotell och turism och jag ekonomi och skötte nu administrationen av den växande aktieportföljen i börsnoterade fastighetsbolaget Citadellet. Mitt i åttiotalets finansyra. Men pappa var halvt om halvt på väg att sälja och jag kände, nej, jag måste testa Mässrestauranger först: Jag ringde pappa och sa ”Jag ger det ett år” Det har nu gått 38.

– Och strax därpå nosade syrran, som ju var inne mer på hotelldelen, upp att Engsholms slott var till salu, vilket vi förvärvade. Och ja, sedan dess har vi drivit hotellet-, konferens- och restaurangverksamheten där i Kerstins regi.

Växande familjeimperium

Det är om inte med en axelryckning så i alla fall en stor portion ödmjukhet som Maria Stridh berättar om bolagets rätt unika historia. Där andra kommit och gått har de stått stadigt kvar. Och bara växt. För det är verkligen storleken som är Mässrestaurangers röda tråd: att lyckas ta hand om väldigt många matgäster samtidigt. Och att vinna stora upphandlingar, som den med restaurangverksamheten i Stockholms Stadshus.

I dag består företagsfamiljen av – förutom Stockholmsmässan, Stadshusrestauranger och Engsholms slott – av Malmömässan, event- och konferensanläggningen Scandinavian XPO i Arlandastad samt Teaterbaren i Stockholms Kulturhus. Maria Stridh och systern Kerstin Johansson äger alla bolagen i koncernen ihop och sitter i alla styrelser. Och tidigare nämnda mamman, Karin Johansson, är som 94-åring fortfarande engagerad på styrelsenivå. Mässrestauranger är alltså inte bara en företagsfamilj, utan ett riktigt familjeföretag.

– Jag tror att mamma och pappa gav oss grundvärderingar för företagandet som Kerstin och jag har orkat förhålla oss till under hela livet, säger Maria Stridh. Som syskon kanske man inte alltid går i takt, och kanske skulle vi inte kunna jobba ihop axel mot axel varje dag, men vi har varit suveräna på att äga ihop. Vi har gett varandra utrymme. Vi har förstått att aldrig riskera relationen, att ingenting är värt det.

I dag betraktar Maria Stridh bolagen som sin andra familj, berättar hon.

– Och jag är värsta curlingmorsan, skrattar hon. Så ser jag på ledarskapet, att undanröja hinder, skapa bra förutsättningar för medarbetarna att göra sitt jobb så bra det bara går. Vår företagskultur är att jobba med service inifrån och ut. Och den börjar ju med mig. Jag måste lösa utmaningarna åt våra medarbetare, så att alla känner att de får service inifrån – då är det lättare att ge service utåt till gästen.

Tusen gäster på middag

Ett tydligt stresstest för den idén är där vi sitter just nu. Stockholms Stadshus. Det var 2011 som Mässresturanger vann upphandlingen för Stadshusrestauranger – nyligen vann man också en andra omgång för en fortsättning om tre plus två gånger två år – och här klampar man inte in, river ut och ändrar hur som helst. Inte bara är en sådan lokal som Stadhuskällaren blåklassad som kulturminne (man får inte ens borra nya hål i det konstnärligt målade taket), ett evenemang som Nobelbanketten har också sina minst sagt tydliga regler och förväntningar på restauratören. Från såväl huvudmän som gäster.

– Här handlar det om hur bra vi kan göra det här med de förutsättningar som ges. Vi har inte mer pengar än vad som är fastslaget för menyn, vi har över tusen gäster, alla kommer samtidigt, serveringen sker ute i en hall, vi kan inte laga maten på spisen och springa fram till respektive gäst. Hur gör vi det här nu för att det ska bli bra? Och det är fortfarande det som är det mest spännande med alla våra verksamheter, de väldigt stora och speciella utmaningarna varje gång.

– Man kanske tror att det är till perfektion upparbetade rutiner, men vi hittar nya lösningar varje gång. Det går hela tiden att skruva lite grann på alla detaljer. Det tycker jag är fascinerande. Alla medarbetare känner väl att vi har gjort det så bra som vi bara kan varje gång, och det är fint, men att låta nya idéer komma fram gör att de känner glädje i att personligen kunna bidra och utveckla. Det blir nyttigt för alla våra verksamheter.

Maria Stridh menar att lust, glädje och ansvar i kombination är ett sätt att hålla utvecklingen på stadig tillväxt. I hela företagsgruppens verksamhet.

– Det är därför att jag gillar att bygga grupper, säger hon. Så att det sprider sig. Vi försöker korsbefrukta så att alla platschefer sitter i minst en annan ledningsgrupp.

Kanske ligger däri orsaken att expansion har blivit en del av Mässretaurangers historia. Maria behöver fundera på det och går och hämtar mer kaffe.

– Mässrestauranger handlar ju om stordrift, säger hon när hon satt sig vid vårt bord igen. Jag gillar att organisera, men det roliga är att utveckla människor så att de kan organisera. Vår expansion har egentligen varit väldigt långsam, organisk kan man säga. Och det är inte för att växa per se, utan vi måste lockas, känna en lust för det vi vill satsa på. Då leder det ena till det andra. Som när vi arrangerade det stora utrikesministermötet på Scandinavian XPO, mitt under pandemin. Där var sådana som Lavrov och Blinken, och vi var tre personer som organiserade det. Eller när fick vi ta hand om festvåningen i den svenska paviljongen på världsutställningen i Dubai.

Här nämner hon coronapandemin, ja. Om det var någon gång som storleken för restauratörer kunde bli en sten i foten så var det väl just under åren 2020–2022. Om allt man gör handlar om att ta hand om många människor som samlas på samma plats samtidigt, förstår man att det var en utmaning, för att uttrycka sig försiktigt. Allt var ju nedstängt, från mässor i Stockholm och Malmö till Stockholms Stadsteater där Teaterbaren huserar. Inga gäster fanns att ta hand om.

– Vi tappade 97 procent av omsättningen under pandemin. Men pappas ord, att tjäna pengarna först och göra av med dem sedan, har alltid ringt i öronen. Den försiktigheten genomsyrar vår filosofi. Att vara ekonomisk, men inte snål. Vi har haft en stark balansräkning, bra med pengar på kontot och inte tagit några stora utdelningar. Så vi har kunnat använda en stor del av dem under pandemin. Vi blev inte så skadeskjutna och kunde öppna med stark kondition när allt långsamt började om igen.

Intresse för människor

I Maria Stridh historia finns något som kunde vara en obetydlig detalj i hennes unga år, eller en framgångsfaktor. När hon och systern skulle gå sina egna vägar och inte ta vid i pappans skapelse, pluggade Maria socialantropologi.

– Ha, det har du hittat! Men, ja, jag är intresserad av varför folk blir som de blir. Vi möter ju olika grupper från specifika kulturer eller arbetsområden hela tiden, och vårt uppdrag är att förstå deras önskemål och behov. På en mässa kan det ju vara båtfolk eller tandläkare. Men tandläkarna kan ju vara båtägare, vad innebär det? Ett företag kan ha bara utländska medarbetare, vad skapar det för förväntningar på oss? Jag tror att man i vår bransch måste ha ett intresse för människor.

– Det är den dubbla känslan när man driver en verksamhet som omfattas så mycket av upphandlingar. Man skapar relationer, både till gästen, till sin huvudman och till uppdraget, man vet ju aldrig om man får bara kvar. Man måste älska och vårda de relationerna.

Ungefär som relationen till sin familj, kanske. Förutom systrarna och deras mamma är också deras barn nu involverade i verksamheterna och även Marias man Lars är med på ett hörn. Han är byggnadsingenjör men också sommelier och har därigenom hand om hela koncernens vinavtal.

– Precis som mammas ord till pappa, ”om tjejerna ska börja hos dig måste det komma ifrån dem själva”, så har också vi resonerat med våra barn. De har utbildat sig på helt olika håll och jobbat med andra saker, men när de nu är involverade är det inte för att de är familjemedlemmar, utan för att de vill och har kompetens. Återigen, allt måste bygga på lust. Gör det inte det, så kommer det kanske bli bra, men aldrig toppen.

– Och nu är det de och andra medarbetare som får börja tänka på nästa steg för Mässrestauranger. Man vet aldrig, men ja, det här kan nog leva vidare inom familjen. Alla möjligheter finns, säger Maria Stridh.

Text: Niklas Wahllöf Foto: Karl Nordlund

Publicerat 27.12.2022